Ett 30-tal deltagare på väg in på spökjakt.
Det har inte börjat skymma än när kvällens deltagare går in genom den ankomna entrén, där några stearinljus brinner i en kandelaber. Snart lägger sig mörkret över Sandträsk och då är det ficklampa som gäller om man ska vidare in i huset, för här i sanatoriet finns ingen elektricitet längre.
Tidens tand har gjort sitt med den pampiga sjukhusbyggnaden från 1931, ritad av arkitekten Gustaf Birch Lindgren, och stora flagor av färg har lossnat. Därutöver har vandaliseringen varit frekvent och de krossade rutorna är många. Ingen underhåller eller städar längre det flera våningar höga huset på totalt 13 000 numera dammtäckta kvadratmeter.
Utanför står namnet på arkitekten och byggentreprenören.
Karin och Johan Nordqvist från Sävast och Sara Berg från Luleå driver tillsammans Ghost Crew Norrbotten som arrangerar spökvandringar i Sandträsk ett par gånger per år. De samarbetar med Sandträskbon Allan Wonkavaara som är pensionär men fungerar som vaktmästare för sanatoriet och är den person som människor kontaktar om de vill ha en visning.
Johan Nordqvist, Sara Berg och Karin Nordqvist driver Ghost Crew Norrbotten som ett företag vid sidan av sina vanliga jobb. Alla tre tror själva på spöken.
I festivitetssalen berättar Ghost Crew Norrbotten om vad som väntar under kvällen.
– Då är ni välkomna allihopa till det här spökjaktseventet, säger Sara Berg när alla har samlats i den gamla festivitetssalen en trappa upp, där patienterna på sanatorietiden kunde få dansa eller titta på underhållning.
Karin och Johan Nordqvist från Ghost Crew Norrbotten välkomnar i entrén.
Hon berättar att vi kommer att delas in i tre grupper och har möjlighet att få följa med på tre olika workshops i var sin del av huset.
– Det är en fantastisk möjlighet för er att lära känna sanatoriet och alla hotspots som finns här – de ställen där vi vet att det är mest aktivitet. Ni får också lära er hur vår utrustning funkar och senare ikväll har ni flera timmar på er att spökjaga på egen hand.
En kandelaber är tänd i entrén.
I Sandträsk vårdades omkring 30 000 personer, både barn och vuxna, fram till 1964 då moderna mediciner kommit och sanatoriet stängdes. Behandlingen bestod fram tills dess av frisk luft, bra mat och vila och därutöver testades olika kirurgiska ingrepp som till exempel att operera bort ett revben. En stor andel av dem kunde aldrig återvända hem och deras lungor togs ut och kremerades i källaren för att förhindra smittspridning.
– Det är många som har haft någon släkting här som hör av sig och vill komma och titta, berättar Allan Wonkavaara.
Allan Wonkavaara berättar om sanatoriets historia.
Det är det som gör att uppdraget känns meningsfullt, men all förstörelse har kastat en skugga över det. Till en början försökte han motarbeta vandaliseringen men tvingades till sist ge upp.
– Jag har en hatkärlek hit. Jag hatar när folk kommer hit och förstör men en kärlek till folk som kommer och berättar om släktingar som dött eller överlevt. En del har jobbat här själva, säger han.
I trapporna, liksom i hela huset, flagar färgen.
Sara Berg uppmanar till försiktighet under spökjakten.
– Ta inte i fönsterglasen för då kan de gå söner. Det är också mycket prång så gå försiktigt och känner ni att ni inte vet var ni är så tänd lampan och orientera er. Försök inte vara så tuffa och skräm inte varandra – det kommer ni inte behöva göra, säger hon menande.
Orakelkort ska tala om vilka hemsökelser som finns på ett ställe, berättar Sara Berg, och kan också användas vid spökjakt.
Sedan tar hon med sin grupp till högsta våningsplanet. Hon ska visa hur man använder sin egen kropp som ett verktyg för att komma i kontakt med de döda.
Utsikten mot innergården från översta våningen.
– Det finns ingenting som är rätt eller fel i de här övningarna, det finns bara individuella upplevelser, betonar hon.
Efter de många trapporna är alla lätt andfådda.
Sedan byggnaden övergavs har det varit mycket vandalisering.
– Om vi bara tar några djupa andetag och pustar ut, så undrar jag om det är någon som känner något och vågar dela med sig?
Det blir tyst, så Sara Berg tar själv vid igen.
– Jag skulle säga att jag har hyfsat bra kondis, men det här är de absolut jobbigaste trapporna jag någonsin har gått i och ju högre upp jag kommer desto tyngre blir energin.
I patientrummen syns spår av den tidigare verksamheten.
För henne är sambandet glasklart – här uppe vårdades de allra sjukaste.
Någon instämmer i att det är tungt att andas och en kvinnlig deltagare säger att hon känner av lite i halsen.
– Det är precis sådana tecken man ska leta efter. Att känna något i halsen på ett tuberkulossjukhus kan ju vara att man är känslig för damm, men det kan också varit så att man plockar upp energiminnen från de sjuka människorna som varit här, säger Sara Berg.
I skolsalen sitter en grön tavla längst fram. Här rekommenderar Sara Berg att man pratar med mjuk röst, i fall man vill få kontakt med något av barnen.
Karin Nordqvist guidar sin grupp genom matsalen och in i köket, där hon själv jobbade i början av 1990-talet det var rehabiliteringscenter i Sandsträsk.
– När jag fick höra alla hemska historier blev jag jätterädd. Speciellt när jag stod här i disken, man visste inte vem som kom bakom en.
Karin Nordqvist har själv arbetat i köket en gång i tiden och tyckte det var otäckt med alla spökhistorier hon fick höra.
Inne i köket märker hon av ganska mycket aktivitet, så hon ställer upp en spökjägarapparat, en så kallad rempod, som känner av elektromagnetiska fält och plockar fram en spiritox för att svepa över radiofrekvenserna.
– Det är för att höra om namn och ord tränger igenom i bruset som uppstår. Själv spelar jag alltid in ljud med telefonen, för att lyssna på det i lurar sedan. Då kan man få höra röster.
Karin Nordqvist lyssnar efter röster i köket med spiritboxen.
Hon tar oss vidare genom patientkorridoren, in i en av sjuksalarna och till andaktsrummet.
– Här tog man farväl av dem som dog, så här kan ni också prova att försöka få kontakt.
Karin Nordqvist visar deltagarna hur en spiritbox fungerar.
Johan Nordqvist är den som har byggt den mesta av spökjägarutrustningen. Han guidar gruppen genom en korridor i källaren och nu är det helt mörkt.
– Hit tog man patienterna när de hade avlidit och för att ta farväl inför sista vilan. I kulvertarna kan man ibland höra hur någon går.
I det här rummet i källaren tog man farväl av de döda. Ivan Nordqvist spökjagar för första gången och får testa en SLS-kamera. "Det är fascinerande att få se sanatoriet inifrån och sedan är det spännande om vi får känna av någonting i kväll", säger han.
I ett litet rum är en ängel uppmålad på väggen.
– Här inne kan det hända lite saker, säger han och ställer upp utrustningen som känner av elektromagnetiska fält
Johan Nordqvist demonstrerar sin spökjägarutrustning.
Sedan låter han spökjägarna testa en SLS-kamera.
– Den skickar ut ett nätverk av infraröda punkter med programvara som gör att det tolkas som streckfigurer om det är någonting som kommer i vägen.
Det dröjer inte länge så syns det en streckfigur på displayen.
Johan Nordqvist får syn på en extra streckgubbe på displayen på en SLS-kamera.
Systrarna Saga och Disa Hewgley testar utrustningen.
De tycker att det är ett spännande event.
– Men det är lite skrämmande, säger Saga Hewgley.
– Ganska kul faktiskt att gå runt och se allting, säger Disa Hewgley.
Systrarna Disa och Saga Hewgley och deras mamma Maria Nordström får syn på någonting på displayen. Till höger står Johan Nordqvist och hjälper dem att tolka bilden.
Tror ni på spöken?
– Jo, lite. Det där med energier tror jag på, säger Saga Hewgley.
– Nej, inte alls. Det är bara kul att gå runt här, säger Disa Hewgley.
Deras mamma Maria Nordström tycker inte att det går att förklara bort att det kan finnas övernaturliga inslag.
– Och absolut att det finns andra väsen som vi inte kan se, säger hon.
Ulrika Strandh, Christina Mattila och Carina Mattila, är tre systrar från Luleå som deltar i spökvandringen. "Vi är intresserade av sådant här med spökerier", säger Carina. "Jag är väl lite mer skeptisk till det övernaturliga, men jag är öppen för allt. Det är en kul grej att göra tillsammans med syrrorna", säger Ulrika. "Jag tror att det kan finnas energier man kan känna", säger Christina.
Workshopen är slut och nu är det dags att prova själv. Fram till midnatt har deltagarna på sig. Carina Johansson och Lars Hagström från Luleå har spökjagat en gång tidigare i Sandsträsk men då tyckte de att det var lite kusligt.
– Den här gången tänkte vi försöka gå runt mer själva, säger Carina Johansson.
– Vi har varit på flera ställen i landet och provat så vi har fått blodad tand, säger Lars Hagström.
Carina Johansson och Lars Hagström från Luleå har spökjagat en gång tidigare i Sandsträsk men då tyckte de att det var lite kusligt. "Den här gången tänkte vi försöka gå runt mer själva", säger Carina. "Det är fascinerande med spökjakt. Vi har varit på flera ställen i landet och provat så vi har fått blodad tand", säger Lars.