Det är mörkt och fuktigt. Fönstren i det stora rummet är igenbommade. På golvet vid ena väggen syns fortfarande mörka fläckar.
Här gjorde Magnus Asplund, 35, den makabra upptäckten. För första gången är han tillbaka vid ödehuset på Gammelängsberget utanför Boden.
– På något sätt måste livet gå vidare, säger han.
Mardrömsupptäckt
När han på kvällen den 20 maj kommer till huset tillsammans med fem andra från organisationen Missing people har han ingen aning om vad som väntar.
Marie-Louise Lindh leder sökandet efter försvunna Vatchareeya Bangsuan. Hon har fått en obehaglig känsla av huset, därför ska det genomsökas.
Magnus undersöker först husgrunden på framsidan och fortsätter till höger runt huset. Marie-Louise är tätt inpå.
På baksidan ser de en bortbruten fönsterlucka. Rutan är krossad och en ramp leder upp till fönstret. Någon ropar att det är öppet.
Sedan går allt fort.
– Jag minns inte riktigt vad som händer. Men helt plötsligt är tre personer förbi mig och på väg in genom fönstret, säger Marie-Louise.
"Jag har hittat nåt"
Magnus och hans kamrat går först.
– Jag är alldeles bakom honom när han skriker: "Jag har hittat nåt", säger Magnus.
Han tittar in genom fönstret.
Kamraten står som fastfrusen med ficklampan riktad mot golvet. Där till höger om fönstret några meter bort längs väggen ligger kroppsdelar utplacerade.
Magnus första tanke är att de har hittat en skyltdocka.
– Det är så pass overkligt. Jag hör mig själv fråga: "Är det här verkligen...?"
"Ja, jag tror det", säger kamraten.
"Larma, larma för fan"
Nedanför fönstret hör Marie-Louise någon som ropar: "Larma, larma för fan. Det är ett fynd."
Hon sliter upp mobiltelefonen och ringer 112.
Klockan är 20.54 – kvarlevorna efter Vatchareyaa har hittats.
Magnus och de andra får på natten stöd av ett kristeam för att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Flera mår i dag fortfarande psykiskt dåligt.
Även för Magnus spökar minnena.
– Det går i perioder. Men jag försöker ha kontroll över vad jag har varit med om.