Frida Nyberg berättar i sin bok var hon fann hoppet och tron som bar henne genom de mest smärtsamma och mörkaste stunderna hittills i hennes liv. "Det är saker som fick det att vända, för allt kan hända."
Frida Nyberg, 42, visste inte om hon skulle överleva sin 40-årsdag.
Hon är uppvuxen i Boden och beskriver sig själv som ”rörlig” när hon var barn. Hennes morfar beskrivning ligger närmare verkligheten.
– När jag gifte mig sa han: ”Frida du var ju väldigt … jag märkte att han letade efter ett positivt ord … livlig".
Hon är verkligen full av liv. Orädd och nyfiken utforskade hon världen. Det gav henne klippkort på akuten. När hon var tre-fyra år klättrade hon två våningar upp på hustaket hemma i Buddbyn. Från yttersta kanten beundrade hon utsikten.
– Det var högt och häftigt. Jag hade mycket energi och hittade på en massa saker, som när jag drack arsenik …
Hur kom det sig?
– Pappa, min bror och jag var i Holmfors. Vi skulle hämta brädor där. Det var en het sommardag och jag hittade en hink med något att dricka. Det var arsenik, men det hade regnat under natten så jag fick inte i mig så mycket.
Fort gick färden hem och på giftinformationscentralen frågade operatören: ”Det är väl inte Frida Nyberg?” Inte långt dessförinnan hade hon ätit en hel burk med flourtabletter.
Hon fick ligga kvar en vecka för observation på sjukhuset och var mycket nöjd över att få dricka hur mycket saft hon ville.
– Jag cyklade i korridoren och sjöng.
När hon åkte till sin första magnetröntgenundersökning bad hon i bilen på väg till sjukhuset och möttes av en lastbil med ett stort lysande kors på grillen. "En drivkraft för mig är att berätta att det finns hopp. Det finns där för alla".
Hon har många ärr, ett sitter mycket nära hennes högra öga. Det var vinter och hon ville testa att åka pulka nedför den stora snöhögen på gården.
– Jag fick bra med fart, men hade väl inte tänkt efter riktigt.
Hon hamnade i motsatt riktning än hon avsett. Pulkan for under en parkerad bil och avgasröret skar upp ett stort jack intill ögat.
– Till slut bestämde sig mamma och pappa att de inte kunde vara rädda. Det var också en annan tid. Man hade inte samma säkerhetstänk då, säger Frida Nyberg.
Frida Nyberg visste inte om hon skulle överleva sin 40-årsdag. "Mitt mirakel”, säger hon som nu är 42.
Hon är uppvuxen i Pingstkyrkan. Förutom ABBA och Carola lyssnade hon på låtar som handlade om Gud. I de texterna fann hon en trygghet och en mening. Även om vänner skulle kunna svika, fanns där alltid någon hon kunde vända sig till.
– Det fanns en hand under mig som bar. Den handen har varit värdefull för mig på många olika sätt.
Just där och då reflekterade hon inte djupare över det, men det gav henne en grundmurad tillit.
– Som tonåring ifrågasatte jag hur mycket som helst. Det tänker jag att man gör hela livet; ifrågasätter, tycker och funderar, säger Frida Nyberg.
I sin roll som tvåbarnsmor har hon valt att göra skillnad på det som är livsfarligt och det som inte är det, men som kan vara riskfyllt såsom trädklättring. ”Barnen har fått testa på. Så det har varit mycket hålla händerna på ryggen.”
Barnatron har utvecklats och fördjupats. Hon ser på livet som en väv där tron är en av många trådar. I dag är Frida Nyberg pastor i Bodens pingstförsamling. Jobbet är hennes kall, som hon kombinerar med arbetet som träningsinstruktör.
Hon har tränat hela livet, men det var en skidolycka vid 21 års ålder som ledde till att hon utbildade sig till instruktör.
– Vi var uppe i Riksgränsen med kyrkan. Jag älskar fart, men hade lite för hög fart för att åka i backen, så jag tog ett krön.
Hon visste inte att man bakom backkrönet grävt ut en grop för att bygga ett hopp. I den tog det tvärstopp. Båda benpiporna på ena benet, nyckelbenet på ena sidan kroppen och tummen på den andra gick av.
– Jag kunde inte gå med kryckor, utan fick sitta i rullstol. Det var första gången, som jag verkligen reflekterade över vad jag är om jag inte är "Rörliga Frida”. Vad är jag då, om jag inte kan behålla min identitet på det sättet? Det var första gången jag verkligen insåg att jag kan dö, vilket jag redan visste, men konsekvenstänket hann i kapp mig då.
"Prognosen är inte så god för den typ av cancer, som jag har haft, men så här fyra år efteråt mår jag bra och är tacksam för det", säger Frida Nyberg.
Under rehabiliteringen tränade hon, bland annat på gym och på den vägen är det. Hon blev fast.
– Det har givit mig mycket glädje i 22 år. Ibland blir det som man tror är det värsta något bra, säger Frida Nyberg.
Det finns flera sådana händelser i Fridas liv. Hon beskriver en del av dem i boken Allt kan hända Allt kan vända – se mina ärr. Hon räknar till sammanlagt tolv.
Det blir boksläpp med livemusik onsdag den 14 juni på Ankargården i Boden. Bra väder är beställt och gäster har bjudits in. Tina N Martin, författare, och Annica Ölén, sjuksköterska, kommer att medverka.
I december 2018 var Frida med sin dotter på gymmet. Hon fick jätteont i magen. Eftersom det gjorde så ont försökte hon göra övningarna liggande i stället, men smärtan eskalerade och de åkte hem.
Hon skulle åkt till Stockholm dagen därpå. I stället hämtades hon av ambulans, eftersom hon svimmade när hon försökte ställa sig upp.
– Allt såg bra ut så de förstod inte vad det var, utan skickade mig till gyn. Det visade sig att det var en cysta som hade gått sönder.
Frida Nyberg är pastor i Pingstkyrkan i Boden och träningsinstruktör.
Buken var blodfylld och hon blev inlagd. I samband med det togs olika prover. Hon skrevs ut med uppmaningen att återkomma för att följa upp med nya prover.
Hon var trött, men satte det i samband med andra yttre faktorer på jobbet. Under våren hade hon ont, men de hade inga tider på sjukhuset. I mitten på maj fick hon en jourtid. I samband med undersökningen blev läkaren plötsligt tyst.
– Det vet jag av erfarenhet inte är så bra. Hon hämtade en överläkare och då sa han: ”Nu trycker vi på den röda knappen”. När det är bråttom tror de att det är cancer. Det kom från ingenstans, säger Frida Nyberg.
Det var fyra år sedan. Hon hade tumörer på bägge äggstockarna. Läkarna visste initialt inte vilken som var primärtumören och det krävdes ytterligare undersökningar.
– Det är speciellt att gå hemma och vänta på besked, att vara i den där torktumlaren, att inte veta vad jag har att förhålla mig till.
”Kroppen är själens kläder”, säger Frida Nyberg. För henne är det viktig att känna sig bekväm och stark.
Det blev operation. Cancern var spridd i hela buken. De opererade bort äggstockarna, livmodern, en del av tarmen och karvade bort bukhinnan för hand, förklarar Frida Nyberg. Operationen tog tio timmar.
Hon beskriver smärtan hon vaknade med som den absolut värsta hon varit med om att ta sig igenom. All energi gick åt till att överleva.
– Den sköljde över mig. Jag var helt dränerad, smärtmättad.
När sjukvården sedan opererade in en venport kände hon sig som ett djur i bur som inte kunde fly. Hon fick för lite smärtstillande och kände kniven.
– Jag ville bara försvinna från allt. Något stämde inte.
Det visade sig att kirurgen kommit åt lungan. De var därför tvungna sätta ett dränage.
– Den natten och den fruktansvärda smärtan, men personalen var helt fantastisk. En av dem skämtade hela tiden och var så rolig. Jag kunde låta tanken vila i hennes humor.
"Att leva är en risk”, säger Frida Nyberg.
Trösten i den upplevelsen fann Frida i alla människor, som på väldigt många olika sätt gick med henne. I boken tackar hon dem alla.
– De gjorde allt från att lämna paj på bron till att nicka till hälsning när vi möttes. Det fanns de som vara närmare mig och bar mig när jag föll mentalt, fysiskt och i tron – jag undrade var handen under mig fanns eller om det var fritt fall?
Hade du någon tanke på att ge upp?
– Jag gav upp och det var mycket smärtsamt, speciellt när man som jag är en tävlingsmänniska. Det kostar så mycket, men jag gav upp på alla nivåer, även i känslan att tro på att det skulle bli bra. Jag behöver inte ha kontroll och det finns något som bär i det.
När Frida Nyberg genomgick en skiktröntgen efter behandlingen stod julen för knuten. Då ringde de från sjukhuset.
– De ville att jag skulle komma dit tillsammans med min man. Då hade de hittat nya fynd i lunga och lymfkörtlar.
Hon fick vänta en och en halv månad på besked.
– Det var den mörkaste tiden. Jag visste att om cancern kommit tillbaka var den inte botbar och hade den vuxit så går det fort.
"Jag kunde inte gå med kryckor, utan fick sitta i rullstol. Det var första gången, som jag verkligen reflekterade över vad jag är om jag inte är "Rörliga Frida”, säger Frida Nyberg, pastor.
Barnen var då elva och 13 år. Frida förmådde inte berätta och ta med dem in i det mörka igen.
– Det är mycket smärtsammare att ge besked. Första gången satte vi oss i vardagsrummet när vi tog in cancer i familjen. Jag hade bestämt att vi måste säga någonting den här gången också, men valde att berätta det apropå på väg till träningen, eftersom vi inte visste någonting.
När de gjorde en ny röntgen efter julhelgerna hade fynden försvunnit.
– Jag frågade om det är vanligt att de försvinner. Det är det inte och för mig är det ett stort mirakel, säger Frida och är tacksam att barnen slapp gå igenom det.
– Det blev också ett sätt att ge upp barnen. De har en hand under sig. Jag kan inte kontrollera allting och kommer inte kunna bära dem fullt ut i deras liv. Jag behöver släppa taget, för de har sin egen väg att vandra.
Frida Nyberg
Frida Nyberg går på återkontroller, men har valt att vare sig ta blodprover eller genomgå röntgen.
– Jag har letat, men inte hittat någon långtidsöverlevande, men det kan säkert finnas. Oavsett är prognosen inte så god för den typ av cancer som jag har haft, men så här fyra år efteråt mår jag bra och är tacksam för det.
Det blir boksläpp med livemusik på onsdag den 14 juni på Ankargården i Boden. Bra väder är beställt och gäster har bjudits in. Förutom huvudpersonen Frida Nyberg deltar bland andra Tina N Martin, författare, och Annica Ölén, sjuksköterska.