Han har fått bestämma plats för intervjun. Det blir Kulturens hus, tredje våningen, vid de gigantiska fönstren som vetter mot Lule älv. Isen ligger vit och himlen är grå.
Tomas Bresky sitter gärna här och arbetar. Han tar med sig datorn och skriver debattartiklar eller på manus av något slag.
Bresky är ett rätt ovanligt namn?
– Ja, den frågan får jag ofta. Det är judiskt. Min farfar flydde från de ryska pogromerna i Litauen, vid gränsen till Ryssland på 1870-talet. Han hamnade i Värmland i Ekshärad och öppnade en liten handelsbod där. Men jag är inte troende. Jag har bara med mig det. Sedan kom min pappa till en annan liten by som heter Klässbol i västra Värmland. Där föddes jag. Vi bodde ju där under kriget och vi tog emot judiska flyktingar från Danmark. I efterhand har jag förstått att mina föräldrar måste ha varit rädda. Men de pratade aldrig om det, jag skulle uppfostras till en vanlig svensk pojke. Sedan flyttade vi till Göteborg när jag var två år.
Du är välkänd person. Hur är det?
– Det är till 95 procent positivt. Även om inte alla gillar det jag gjort så har jag mött en slags respekt i alla fall. Det har aldrig egentligen varit något problem. Jag har naturligtvis fått hatmejl också, men det är så lite i sammanhanget så det skiter jag i. Nästan var jag än dyker upp vill folk prata. Jag var på Seskarö för några veckor sedan på ett möte och då blev jag sittande med folk som ville prata om uppslag. Det händer i Stockholm också. Jag var ju mycket i rutan på 90-talet.
Hur kom det sig att du blev journalist?
– Jag har alltid varit intresserad av politik. Jag tog en examen i statsvetenskap och sociologi 1967 i Göteborg. Tanken på journalistik fanns med samtidigt. Så såg jag en annons där sportreportern Lars- Gunnar Björklund sökte folk till extraknäck. Det passade bra. Jag var väldigt sportintresserad, jag spelade mycket fotboll, tennis, bordtennis- allt som hade med boll att göra. Jag hade bollsinne. Så jag sökte och långt senare förstod jag att jag blev en av Lars-Gunnars pojkar. Det var Arne Hegerfors, Ingvar Oldsberg, Fredrik Belfrage, Agne Jälevik och jag. Vi fick gå i hans skola, lära oss från grunden. Jag var sportreporter på helgerna, fotboll, direktsändningar. Man fick mycket skäll när man gjorde fel och tydliga tillrättavisningar. Det var väldigt nyttigt. Men den viktigaste lärdomen var att Lars-Gunnar sa "Du som ska jobba med språk, du ska läsa skönlitteratur". Han mer eller mindre förhörde mig på böcker och författare. "Du läser väl ordentligt, vad läser du?" Han hade själv gått den skolan hos Lennart Hyland.
Men du lämnade sportjournalistiken?
– De behövde folk på nyheterna på radion och 1971 fick jag en fast tjänst. Då jobbade man med både radio och tv och Ekot i Stockholm. 1974 flyttade jag till Stockholm för att arbeta på Ekot på heltid. Så fick jag ett sommarvikariat i Washington för Ove Joanson, som blev radiochef och då fick jag erbjudande att fortsätta. Jag stannade ett år i USA och fick resa över hela världen. Då gjorde man radio och tv. Det lärde jag mig mycket av. 1978 for jag hem. Jag blev bjuden på middag hos en journalist som heter Torbjörn Vrang, han hade jobbat på Ekot i Luleå. Han hade bjudit hem en kvinna som gick en filmkurs på Dramatiska Institutet. Hon hette Gunilla Gustafsson, så träffades vi. För henne var det inte tal om att flytta till Stockholm om vi skulle bo ihop." Om du vill leva med mig får du flytta till Norrbotten", sa hon. Då hade jag sådan tur att Karl-Gösta Bergström som jobbade på Nordnytt hade fått jobb på Rapport, så jag fick hans jobb 1978. På 80-talet när Luleå hockey gick upp i elitserien hade radion ingen som kunde direktreferera, så då kontaktade de mig. Jag satt några år där i radiostudion. Är man journalist måste man kunna vara med överallt. Där kommer bollsinnet in. Har man det kan man gå mellan genrerna.
Du är aktuell i eftermälet av Enbomoperan i Boden. Hur går det?
– Ja, vi satte upp den under två somrar och den gick med 400 000 i förlust. Det berodde bland annat på att vi hade föreställningar dagtid enligt önskemål och så blev det en så fantastiskt varm sommar 2014, så det blev inte så många sålda biljetter som beräknat. Det tråkiga är att flera av de medverkande, frilansande skådespelare och musiker inte har fått ut sin ersättning. Själv har jag sagt att jag avstår från min. Jag tycker att Bodens kommun borde gå in och täcka upp. Operan var ju bra marknadsföring. Jag har haft möten med näringslivschefen och kulturchefen och framfört att jag tycker att kommunen inte gjort rätt för sig. Självklart är vi besvikna. Vi fick ju ett fantastiskt gensvar från publiken och lysande recensioner i riksmedia.
Varför blev du blev engagerad i Enbomaffären?
– Det var 1983 när jag var frilansjournalist som jag läste i lokaltidningarna om att Fingal Lennelind begärde resning i högsta domstolen för fjärde gången. Jag fick klart för mig att han varit inblandad i Sveriges största spionmål. Det var flera som blivit dömda till bland annat livstids straffarbete. Jag vände mig till dokumentärredaktionen på radion i Stockholm och sa att jag ville göra ett program. Spionerna Stig Wennerström och Stig Bergling kände alla till, men inte det här. Att det dessutom fanns någon sorts rättsosäkerhet i botten lät ju mycket intressant. Jag köpte wienerbröd och for till Fällträsk där Fingal Lennelind bodde. För varje fråga jag hade drog han fram en pärm eller en mapp ur någon låda. Här fanns ju ett fantastiskt öde som jag ville berätta om. Jag beställde material från Riksarkivet och Krigsarkivet bland annat. Fingal var skeptisk. Jag skickade det råkopia på programmet till honom. Så ringde han en lördag, det minns jag så väl, "Hej det är Fingal. Det är grönt, kör!", sa han. I den dokumentären sådde jag lite tvivel.
Du fortsatte rapportera om den spiondömde Fingal Lennelind?
Under årens lopp låg det här och kokade i bakgrunden. 1982 gjorde jag en dokumentär i tv-programmet Norra magasinet där jag gick ett steg till och verkligen ifrågasatte domarna. 1999 var det dags för en ny tv-dokumentär. Då var jag helt säker på att de här människorna var oskyldiga. Jag fick klart för mig att Fritjof Enbom var en mytoman som hade triggats av att bli någon. Han fick stå på första sidan i tidningarna. Sedan drog han med sig personer som han haft konflikter med, typ Fingal. Det var ju egentligen inget konstigt att man i Norrbotten pratade om att man hittat bär vid ammunitionsförrådet eller vid stridsvagnshindren- där såg jag en älg. Vid det här laget hade Fingal dött, men Hugo Gjersvold som dömdes samtidigt ville att jag skulle hjälpa honom med upprättelse.
Hur kom du på att skriva boken Kodnamn Mikael?
– Det var 1999 som jag började med det parallellt med att jag jobbade på SVT. Där måste man vara saklig och opartisk och ha med andra sidan fullt ut. Men i en bok kan jag driva en tes att de dömda var oskyldiga. Vi lämnade in en överklagan för Hugo Gjersvold till Högsta domstolen. Men den föll och sedan dog Hugo. När jag var med på hans begravning i Jämtland så kom det släktingar från hela Sverige dit och de berättade att när det var som värst under 50-talet fick många av dem frågor "Hördudu du heter ju Gjersvold. är du släkt med den där spionen?". Och hur de hade förnekat "Nej det är en annan släkt" och hur de skämdes sedan över hur de förnekat Hugo. Det var därför de kommit på hans begravning för att få sinnesfrid. Det stärkte mig att det måste bli en bok och 2008 kom den ut. Och inte någonstans ifrågasattes mina teser om att de var oskyldigt dömda.
Sedan blev det en opera av boken?
– Jag hade inte tänkt fortsätta. Men då var det flera som hörde av sig och sa att jag kunde ju inte släppa det här. Så började jag se paralleller med nutiden till exempel papporna som blivit oskyldigt dömda för incest. Sedan kom Tomas Quick-historien där han blev friad från mord efter mord. Då började man ju fundera över hur är det med vårt rättssystem egentligen? Så jag kände att jag kanske borde fortsätta på något sätt och jag tog kontakt med dramaturgen och författaren Carsten Plamaer. Så blev det en opera.
Enbomaffären har följt dig under många år?
– När man träffar människor som blivit offer på det här sättet kan man inte släppa det. Och när man ser vad det betyder det man gjort är det en väldig tillfredsställelse, och jag kände att jag kan inte släppa det förrän de fått upprättelse. Som till exempel Fingals dotter som bor i Boden, när hon gick i skolan blev hon utsatt för rena förföljelsen för att hon var spionunge. Likadant Hugo Gjersvolds son som också blev väldigt illa behandlad i skolan. Och när de efter alla dessa år känner att för deras del handlar det om att gamla vänner och grannar hör av sig "Men snälla du det här hade jag ingen aning om". Det har ju värmt mitt hjärta naturligtvis. Därför har det blivit litet av min livsuppgift det här att inte släppa det.
Ett annat ämne som du har fördjupat dig i är mordet på statsminister Olof Palme 1986?
– Lars Borgnäs och jag gjorde 14 tv-program. Vi träffade väldigt många människor som polisen inte hade brytt sig om. De som hade lämnat uppgifter som bara försvann. Det var faktiskt flera poliser som också hörde av sig. Det började med tre program i Norra Magasinet. Sedan var det Striptease och så blev det Uppdrag granskning. Det senaste vi gjorde var 2006, 20 år efter mordet. Jag får fortfarande samtal och träffar folk som berättar vilka de tror kan vara inblandade. En sak vi har lyckats med är att få människor att förstå att det inte var Christer Pettersson. Den övertygelsen är oerhört stark för en person som jag, som har läst allt material. Jag har träffat Christer Pettersson och jag är 100 procent övertygad om att det inte var han. Folk hör av sig och frågar om vi inte ska göra fler program. Ja , man vet ju aldrig. 2016 är det 30 år efter mordet...Det är också en historia jag inte släpper. Det finns faktiskt en man här i Luleå som ringer mig med jämna mellanrum. Han ringde förra veckan och nu ska polisen komma upp och höra honom igen. Han har gjort vissa iakttagelser som gjorde att han kunde knyta en viss person till mordet. Klart jag har egna funderingar på den skyldige, men det går jag inte ut med.
Du var med och skapade Uppdrag granskning?
SVT ville samla alla resurser och göra ett riktigt bra program. Vi blev fyra redaktörer, en vardera i Luleå, Stockholm., Göteborg och Malmö. Och så startade vi med buller och bång och med ett stort magplask. Vi hade spänt bågen så högt och lyckades inte. Internt blev det enorma konflikter. Det var ju flera kulturer som skulle smältas ihop, Norra magasinet, Striptease och Reportrarna. Det blev ett chefsmöte i Stockholm och jag var inbjuden till det. Jag fick mer eller mindre order att bli en slags medlare. För att jag hade förtroende, det hade man inte mellan Stockholm och Göteborg. Jag flyttade till Stockholm, hamnade i ledningen för programmet som redaktör, Vi klarade oss bra på hösten, men det var väldiga konflikter i Göteborg så då blev jag beordrad att flytta dit för att vara redaktör där. Vi lyckades faktiskt med förenade krafter att hitta en gemensam nämnare. Och nu är ju Uppdrag granskning sedan många år tillbaka vårt ledande samhällsprogram i tv.
Vad har du för planer här framöver?
– Som journalist är man privilegierad och kan fortsätta jobba om man vill. Det bästa som hände efter att jag blev pensionär var att jag kunde börja tacka nej till saker som jag inte ville göra. Som anställd var man ju tvungen att göra saker ibland som man inte tyckte var så kul. Nu har jag skickat in ett manus till Ordfronts förlag, arbetsnamnet är En pojke knackar på. Det handlar om Abed från Irak som bott sex år i Luleå. Jag berättar om hans möte med svenska myndigheter och om mitt möte tillsammans med honom på Arbetsförmedlingen, socialen, banken och Migrationsverket. Det har blivit både en rolig och tragisk bok. Hoppfull och ledsam. Alltihop på en gång. Abed är nu 22 år och jobbar på en restaurang sedan ett år tillbaka. Jag har skrivit brev till säkert 100 instanser. Det började med att Gunilla gjorde en radiopjäs, det behövdes en pojke som kunde säga några ord på svenska. Sedan bjöd hon hem honom på middag och då var jag fast. En liten pojke som inte hade några föräldrar eller syskon och som skulle skickas tillbaka till Irak. Jag sa att det här kan vi bara inte gå med på. Sedan blev han lite av min son. Han har kallat mig sin svenska pappa. Jag tycker det är så fint. Det är naturligtvis ett ansvar man tar. Det är toppar och dalar. Just nu väntar vi på att han ska få arbetstillstånd. Han har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.
Tre personer om Tomas Bresky:
Lars Lindberg, 70, frilansjournalist, Kiruna:
En helgjuten person, är kompromisslös utan att man märker det. En att lita på, en som aldrig sviktar och som man kan ge sin sista skjorta till. Jag har känt två helgjutna personer, en hette Kalle Råman och var ödemarksåkare i Kurravaara. Tyvärr är han död. Den andre lever och heter Tomas Bresky.
Det smärtar mig att berömma honom eftersom jag ständigt letar fel på honom. Och hittar väldigt få. Han slåss för de svaga oavsett vilka de är. Ensamkommande flyktingbarn eller felaktigt spiondömda Bodensare. Han slåss mot allt som är fel och han slåss för de svaga och osynliga. Och han vet sannolikt vem som mördade Olof Palme.
På en punkt är vi oeniga. Han gillar inte direktörer av någon konstig princip. Medan jag säger att det är industrin som bygger Sverige. Inte jag eller Tomas Bresky, även om industrin behöver oss. Men vi är bara servicefolket eller demokratins räddare. Tomas Bresky är en av Sveriges bästa journalister, tveklöst Norrbottens bästa. Att han inte är krönikör i Kuriren eller NSD eller i något riksmedium är obegripligt. Eller vänta, det kanske är fullt begripligt. De törs inte för att han säger så skarpa sanningar. Men han har ett allvarligt fel som är faktiskt riktigt besvärande, han fryser så lätt om fötterna.
Agneta Bernárdzon, 58, journalist, Luleå
"När han går igång på något så finns risken att han ”snöar” in på ett ämne. Men det är också det som är hans otroliga styrka. Tomas orkar gräva vidare när andra för länge sedan har gett upp. Han har ett oerhört starkt rättspatos. I Tomas ryms väldigt mycket värme och humor och som alla pojkar bär han på en traktordröm – hans är en raritet som han gömmer i ladan.
Bernt Viklund, kollega, numera mentor inom kultur och medier, Avan:
Göteborgare som ”kuggat i” det nordliga kynnet. Innehavare av sanningslidelse, envishet och en imponerande analytisk förmåga. En gammal mittfältare med blåvitt hjärta som blev både spelfördelare och företagsdoktor inom TV-journalistiken. Trogen sina vänner men ve den orättfärdige som slingrar sig!