Ni kommer kanske ihåg Kurirens artiklar om flyktingfamiljen från Armenien. Vi besökte familjen som bor i Sävast 6 februari 2013.
I ett rum låg Evgenia, idag 15 år, apatisk och totalt borta från omvärlden. Hon svarade inte på någon form av kommunikation och matades via sond.
Hej Kuriren
När Kuriren stiger in i hallen kommer Evgenia och hälsar glatt.
– Här har ni litet att torka av glasögon och kamera med, säger hon omtänksamt efter att pilat in i lägenheten och hämtat papper åt immig reporter och fotograf.
Om en tung bedrövelse bodde i lägenheten för ett år sedan härskar i dag glädje och framtidshopp. Vi äter Kurirentårta och familjen bjuder på frukt, kaffe, kex och annat vid köksbordet.
Natt har blivit till solsken.
– När Evgenia mår bra mår alla bra, ler hennes mamma och sänder dottern en varm blick.
Omstart
Evgenia är pigg, glad, livsbejakande och skrattar ofta. På tisdag ska hon göra nystart i skolan. Innan apatiska tillståndet gick hon i förberedelseklass på Stureskolan, men kan nu börja i Brönjaskolans årskurs åtta i Sävast.
– Det ska bli spännande. Och kul. Vi har varit där och skolan verkar jättefin. Och rektorn Mikael Lindberg är väldigt trevlig, säger Evgenia och mumsar i sig en bit tårta. Ja, jag gillar verkligen tårta, småskrattar hon.
Vägen framåt
Men vägen till i dag har varit lång, tidvis krokig men hela tiden lett framåt. I juli 2013 började de första livstecknen komma.
– Själv minns jag inget från när jag svimmade och inget under tiden. Nu efteråt har min mamma berättat allt.
Mamma minns hur det var när uppehållstillståndet blivit klart.
– Hon började röra litet på fötterna och fingrarna. Öppnade ögonen några sekunder för att sedan "somna" igen flera gånger om dagen. Första orden var ja, nej och vatten.
Minnet
Evgenias minne sviktar fortfarande, men blir succesivtg bättre.
– Jag kommer ihåg litegrann från när vi kom till Sverige och Boden, förklarar hon.
Svenskan är delvis intakt. Hemtjänsten hjälpte henne med att friska upp språket efter uppvaknandet och läste mycket böcker för Evgenia.
Hon kunde i princip inte gå efter sängliggandet. Kroppen hade ju varit passiv i många månader. Evgenia tränar sedan länge hos sjukgymnast och arbetsterapeut.
Planer?
– Skolan. Och börja musikskolan, fortsätta att spela piano, säger Evgenia på utomordentlig svenska.
Marcus sade grattis
I maj 2013 kom uppehållstillståndet.
– Vår advokat Marcus Sandström ringde, berättar Evgenias mamma. Han pratade jättesnabbt och jag förstod bara "grattis, grattis". Marcus, kan du förklara? bad jag.
Också mor och far har gjort stora språkliga framsteg. Samt nioåriga sonen.
Svenska är svårt? frågar Roland S Lundström.
– Nej, förklarar föräldrarna med en mun. Det är viktigt att lära sig, det första vi tänker på nu.
Evgenia och familjen sänder slutligen varma tankar till Emil Jakobsson och Allan Näsvall som engagerat sig i fallet. Och till gänget från Johanneskyrkan som många gånger kom till hennes säng under apatiska tiden för att spela och sjunga.