- Vi var på lite olika nya ställen, berättar Marie-Louise Lindh på Missing People.
Organisationen har inte kallat till någon ny sökinsats i nuläget.
- Vi behöver samla ihop oss och under tiden hoppas vi att nya saker kommer fram, nya ledtrådar.
- Men vi släpper inte det här.
Men just för tillfället finns ingen bestämd dag för nya sökanden.
I dagsläget finns ingen annan akut saknad person i Norrbotten. Men Missing People och Marie-Louise Lindh utesluter inte sökanden efter andra personer som varit borta längre.
- Till exempel Mustangmannen eller den saknade dansken i fjällvärlden.
Norrbottens-Kurirens Maria Ekman har intervjuat Marie-Louise Lindh i vårt veckomagasin DUO.
Det spelar ingen roll om regnet står som spön i backen. De ger inte upp. Missing people i Norrbotten har knappt funnits i tre veckor och redan har de fått hundratals att engagera sig i fallet med försvunna Vatchareeya Bangsuan i Boden.
Vad är missing people?
–Vi är en ideell organisation som hjälper anhöriga att hitta de som är försvunna. När de anhöriga polisanmält en person som försvunnen är det frivilligt för dem att ta kontakt med Missing people. Styrelsen i Göteborg har den första kontaken för att få signalement och en uppdaterad bild av personen. En efterlysning publiceras på hemsidan och ärendet lämnas sedan över till respektive län och då tar ledningen där hand om det.
Hur länge har Missing people funnit i Norrbotten?
– Färdiga och klara blev vi den 30 april i år. I Sverige har organisationen funnits sedan januari 2012.
Varför behövs ni?
– Det finns ju människor som försvinner. Och vi är den resursen som kan dra ihop mycket folk på väldigt kort tid. Vi är privatpersoner, vi är frivilliga och det är många som vill vara med och hjälpa till. Det är otroligt hur mycket folk som sluter upp! Bara under de här dagarna så är det minst 400 personer som varit inblandade.
Varför tror du att det engagerar så mycket?
– När det är ett försvinnande lokalt där man bor vill man ju ha ett svar själv. Och även om det är svårt att läsa sig in i hur de anhöriga känner så är det jättemånga som säger ”Jag kan inte sitta still hemma och läsa i media vad som händer när jag kan finnas på plats”. I söndags bröt vi upp vid midnatt och då har jag folk som bor i Lycksele som inte har några problem att åka hem och gå till jobbet nästa dag. Det är så mycket folk som inte vill ge upp och som bryr sig.
Vad är din roll?
–Administrativ chef. Jag har anhörig-, polis- och mediekontakt.
Hur går det till när man arrangerar en skallgång?
– Då diskuterar ledningsgruppen hur vi ska lägga upp det. Hur ser bilden ut? Hur ser området ut? Var syntes han eller hon sist? Man utgår alltid från vad man vet. Man delar upp kartan i olika segment och de ska genomsökas. Man delar upp sina grupper och man har en patrulledare med assistent som ansvarar för att rapportera tillbaka till gruppledaren som ansvarar under gruppchefen. Det är många led. Jag tillhör sambandscentralen som alltid finns kvar. De anhöriga kanske vill vara med oss eller så står vi med polisen. Vi är den stora backupen som tar kontakten om det inträffar någonting.
Hur förbereder man sig mentalt? Man kan ju hitta en död person till exempel.
– Jag tror inte att det går att förbereda sig. Jag tror att de som går i skallgångsledet vet vad de gör men att förbereda sig på någonting är nog väldigt svårt. Vi letar ju efter en försvunnen person och hittas den blir polisen inblandad. Och polisen har resurser som krishantering om det behövs. Man ska inte glömma att man letar efter en människa. Och visst det finns en möjlighet att man kan stöta på en avliden människa. Men man kan hitta något positivt också. Vi gör det för de anhöriga, vi gör det inte för någonting annat.
– Personer kan också vara borta frivilligt. Men då brukar de oftast höra av sig och säga att vi ska ta bort efterlysningen.
Har du några erfarenheter av sådant här sedan tidigare?
– Nej, inte med att söka människor. Men det har alltid funnits i mig att vilja hjälpa människor. Jag har jobbat mycket fackligt med att företräda människor i svåra situationer på jobbet. Vara den rösten som de inte orkar ha själv. Det här känns så fruktansvärt naturligt för mig.
–Jag har tre barn, livet måste fungera hemma också, det ska tvättas och lagas mat och säljas grillsåser i alla dessa föreningar... Men det spelar som ingen roll. Det finns tid över för det här också.
Missing people har lyckats bra med att hitta personer. Vad beror det på?
– Jag tror det är så enkelt att man kan samla så otroligt mycket folk på bara ett enda sms. Det står att det är skallgång i morgon och folk hinner förbereda sig. Och folk kommer. Det är bara att rada upp sig på en armlängds avstånd, är det snårigt och tätt är det armbågsavstånd. Det gäller hela tiden att inte missa någonting. Det handlar hela tiden om kvadratmetern framför dig. Du är ute efter att söka saker. Inga diskussioner, inget prat, ingenting sådant i leden.
Får vem som helst gå med i en skallgångskedja?
–Vi har en åldersgräns på 18 år. Sedan får definitivt inga hundar som går på vilt följa med. De är ute efter sina saker och det tar bort fokus. Hundar som kan gå på människor och är utbildade får vara med. Försvarets hundar är de absolut bästa.
När ger ni upp?
–Även om en person varit borta i två år, så fortsätter vi. Då är det ingen akut skallgång utan en mer organiserad och större planerad. Vi fortsätter så länge de anhöriga inte säger att vi ska sluta.