Försvarsbeslutet ett vägval

Håkan Edström är filosofie doktor i statsvetenskap med inriktning mot säkerhets- och försvarspolitik. Han disputerade i fjol med en avhandling om den politiska styrningen av försvarsmakten i Sverige under 1990-talet. Med den som bakgrund uttrycker han här några tankar, helt av spekulativ karaktär, kring vad försvarsbeslutet i december kan komma att innebära för Sverige. Han har alltså ingen forskning från de senaste åren som underbygger resonemanget. Hans åsikter är personliga och är kopplade till rollen som statsvetare och inte som överstelöjtnant inom armén i Boden. Ingen samordning I sin avhandling som berörde 1990-talet fann Håkan Edström att det inte fanns då, och inte heller nu finns, någon samordnad utveckling av försvarsdoktriner. Politikerna rör sig i en politisk sfär och militärerna i en underordnad militär sfär ? det finns inget samordnande skikt. Den politiska styrningen av den militära förvaltningen sker i tre olika termer ? genom strategier och doktriner, genom ekonomiska ramar och genom organisatoriska ramar. Håkan Edström har i sin avhandling tittat på styrning genom doktriner och strategier, det vill säga på försvarspolitisk nivå. ? Politikerna är med och fattar beslut på lägre nivå, exempelvis på teknisk nivå, när man väljer att satsa på högteknologi. Politikerna är kanske inte alltid medvetna om de försvarspolitiska konsvekvenserna vad avser val av strategi för krigsutkämpning. Fredsframtvingade insatser ? I kommande försvarsbeslut går politikerna ännu längre när det gäller fredsframtvingande insatser, om Sverige kopplas till EU:s militära kommandostruktur. Håkan Edström menar att han kan se en trend i internationell storpolitik. Tidigare har insatser utomlands till största delen byggts på fredsbevarande mandat från FN:s säkerhetsråd, som varit kopplat till FN-stadgans kapitel sex som säger att man ska vara neutral part i aktiv konflikt. Under 1990-talet blev det vanligt att ge mandat enligt FN-stadgans kapitel sju där man inte längre behöver vara neutral i konflikten utan tar aktiv ställning och tillåts bedriva betydligt mer militärt våld för att driva igenom resolutionen. FN:s säkerhetsråd ? Nästa steg är att man inte bryr sig om FN:s säkerhetsråd, där är Irak-kriget senaste exemplet, säger Håkan Edström. ? Det är väldigt lätt att man bara pratar om USA och Storbritannien som gått in i Irak utan stöd av resolutionen i FN:s säkerhetsråd. Även andra EU-medlemmar ? Polen, Danmark, Italien och Spanien har ju också agerat i konflikten i Irak. ? Vi kan inte blunda för det faktum att vi som medlem i EU antagit en säkerhetsstrategi och att andra EU-stater sänder sina militära resurser utomlands trots att FN inte givit mandat för det. Det här är alltså ett beslut politikerna också fattat på en lägre nivå, den taktiska nivån, som kan innebära att svensk militär kommer att samöva med andra EU-stater, till exempel inom brigadsram. I19 är exempelvis en brigad. Trots då att de andra EU-staternas och Sveriges behov i grunden är olika. ? Jag tror inte att Sverige kommer att skicka militär personal för att ta aktiv del i en konflikt utomlands utan att FN godkänt en sådan insats. Samtidigt så ser vi ju hur våra grannländer, till exempel Polen och Danmark, inte anser sig behöva ett FN-mandat för att sända sina militära styrkor utomlands. Det kan påverka vårt sätt att agera och uppträda på stridsfältet. Uppenbar risk ? Risken är uppenbar att en fortsatt utveckling av den tekniska, taktiska och operativa nivån kommer att påverka vilken strategi vi ska ha på den försvarspolitiska nivån om vi blir utsatta för ett angrepp. Som EU-medlem påverkas Sverige av unionens påtagna doktriner och strategier. Sverige, Finland, Österrike, Irland och även Cypern och Malta är de enda militärt alliansfria staterna i EU. Alla övriga 19 medlemsländer i EU är tillika medlemmar i Nato. Frågan är hur stora möjligheter Sverige och de andra militärt alliansfria länderna har att utforma självständiga försvarspolitiska strategier och doktriner. ? Jag håller på att samla material och ekonomiska medel för att kunna undersöka hur det förhåller sig, säger Håkan Edström. Gammal strategi Retoriken inom svensk försvarspolitik fram till en bit in på 1990-talet var inriktad på den krigsavhållande situationen. ? Vi pratade om att ?det ska kosta mer än det smakar?. Denna strategi innebär att vi skulle avskräcka en motståndare från att angripa oss genom att få denne att inse att han inte skulle kunna nå sina mål med de resurser han var villig att avdela för ändamålet. Denna strategi byggde på en kvantitativt stor försvarsmakt som, över tiden och rummet, skulle kunna bjuda väpnat motstånd mot en angripare. I dag är såväl en tänkbar angripare i form av annan stat, som den kvantitativt stora försvarsmakten, borta. ? Om vi trots allt ska peka ut en annan stat som tänkbar angripare, återstår i realiteten (efter de senaste EU- och Nato-utvidgningarna) endast Ryssland. Eftersom vi inte längre har en kvantitativt stor försvarsmakt kan vi inte längre avskräcka Ryssland med den strategi som användes under det kalla kriget. Det finns då en annan strategi att tillgå och den kallas ?avskräckning genom bestraffning?, där strategin går ut på att avskräcka en motståndare från att angripa genom att uppvisa en förmåga att vedergälla varje from av angrepp. Traditionellt har detta varit en strategi som använts i kärnvapen-sammanhang. Även om Sverige i dag har har en högteknologisk försvarsmakt med förmåga att med konventionella vapen vedergälla konventionella angrepp mot vårt land är det ytterst tveksamt om vår försvarsmakt skulle kunna avskräcka Ryssland från att angripa oss. Detta blir än mer påtagligt om man beaktar Rysslands förmåga att trappa upp konflikten till nivåer som Sverige saknar kapacitet till, det gäller till exempel kärnvapen. I värsta fall ? I värsta fall innebär det resonemanget att Sverige saknar strategi för en krigsavhållande situation, åtminstone om man ser strikt nationellt på Sveriges förmåga och bortser från till exempel vårt medlemskap i EU, säger Håkan Edström. ? Lösningen på det skulle i så fall vara att vi redan nu skaffar garantier för att få den hjälp vi skulle behöva. Sådana garantier kan bara ett fullvärdigt Natomedlemskap ge, möjligen också ett deltagande i EU:s militära samarbete. I dagsläget är det svårt att få insikt i vad den nya EU-konstitutionen innebär i dessa avseenden. Det är för tidigt att avgöra om EU:s nya grundlag kan vara ett substitut till ett Nato-medlemskap. I så fall innebär det att Sverige måste säga sig vara villigt att fullt ut delta i det militära samarbetet. Risk för angrepp ökar Det är numera obligatoriskt för alla officerare som skriver under anställningsavtalet att de kan skickas på uppdrag utomlands. ? Jag tycker det är helt rätt. Samtidigt har Sverige en ambition att kunna bidra med andra resurser än militära. Det kan röra sig om polisiära och humanitära resurser. På samma sätt som det vore en självklarhet för officerare att åka utomlands om det ligger i landets intresse, borde det vara en självklarhet för andra offentliganställda. Jag tänker då bland annat på poliser, åklagare, sjukvårdspersonal och personal inom räddningstjänsten. FN-tjänst Håkan Edström har själv gjort FN-tjänst i Libanon. Han är medveten om att det internationella engagemanget ökar risken för att svenska soldater hamnar i krig. ? Självklart, helt klart är att riskerna att vi kan komma att utsättas för någon typ av angrepp mot våra intressen ökar om vi tar mer aktiv del i internationell politik. Däremot blir vi kanske indragna på en lägre konfliktnivå än vi annars skulle ha blivit. Håkan Edström är också positiv till att låta utländska trupper öva i Norrbotten. ? Det skulle vara ett bra beslut. Det är bra för Sveriges försvarsmakt att vi får tillfälle att ta del av andra länders kunskap och erfarenheter. Om det dessutom kan gynna syssel