Förlorade benen i Afghanistan: "Vi gjorde skillnad"

Sveriges militära insats i Afghanistan underkänns av regeringens utredare.
Men Bengt Flodin i Boden – som förlorade båda benen när han tjänstgjorde – tycker inte att insatsen var förgäves.
– Vi gjorde skillnad, säger den 55-årige majoren.

Krigsskada. Major Bengt Flodin, 55 år, förlorade båda benen vid en granatattack i Afghanistan 2010. Ändå kan han tänka sig att återvända till världens krigszoner. "Får jag frågan, så åker jag igen", säger han.

Krigsskada. Major Bengt Flodin, 55 år, förlorade båda benen vid en granatattack i Afghanistan 2010. Ändå kan han tänka sig att återvända till världens krigszoner. "Får jag frågan, så åker jag igen", säger han.

Foto: Linnéa Bergenudd

Boden2017-03-03 18:48

Sveriges insats i Afghanistan pågick åren 2002-2014 (se faktaruta). I veckan presenterade regeringens utredare Tone Tingsgård (S) sin utvärdering – som riktar skarp kritik mot hela insatsen.

Bland annat konstateras att den svenska styrkan inte bidrog till att säkerheten upprätthölls och att samordningen mellan den militära insatsen och det civila samhället i Afghanistan hade stora brister.

Bengt Flodin, till vardags vid I19 i Boden, ingick under ett halvår 2010 i den 19:e kontigenten – FS 19 – som var stationerad i det nordliga området kring staden Sar-e pol.

Han väljer att bara uttala sig om den provins som han och hans soldater verkade i.

– Vi gjorde skillnad i vår provins. Den samverkan vi hade med lokala politiker och makthavare fungerade bra. Bara det att vi etablerade kontakt med befolkningen skapade lugn och stabilitet. Vi hade också säkerhetsmöten med guvernören i provinsen varje vecka som fungerade bra.

Utmaningarna var ändå många mitt under talibanernas krigföring, samtidigt som infrastruktur och demokrati skulle byggas upp i landet.

Bengt Flodin upplevde också att många ur lokalbefolkningen förväntade sig att Sveriges trupper mer aktivt skulle bekämpa talibanerna.

Men utifrån folkrätten hade svenskarna inga möjligheter att direkt delta som en part i kriget.

– Många ville att vi skulle strida för deras sida men det var inte förenligt med vårt mandat. Så fort talibanerna visade sig, ville vi kalla in flygvapen som kunde bomba oavsett om de befann sig i en by eller tillsammans med civila – men det funkar inte så. Vi kunde inte riskera de civila förlusterna.

Trots att han beskriver säkerhetsläget i provinsen som relativt lugnt, skedde ändå flera våldsamma angrepp från talibanerna.

– Bland annat en attack mot fängelset i Sar-e pol, ett fritagningsförsök av talibanerna, men det slogs tillbaka. Även i sydliga staden Sayyad skedde regelbundna attacker mot polisen.

Just Sar-e pol är en av Afghanistans fattigaste delar och Bengt Flodin menar att säkerhetsstyrkornas närvaro snabbt fick positiv effekt.

I de ekonomiskt mest utsatta provinserna har samtidigt tailbanerna lättare att värva rekryter med löften om bättre inkomster.

– Om du får 20 dollar för att skjuta mot säkerhetsstyrkorna, jämfört med bara en dollar för det omvända, då förstår du. Som att jämföra opiumodling med potatis.

– Men det kändes aldrig tröstlöst. De som stod oss närmast kunde vi lita på. Och ju längre tid vi tillbringade där, desto bättre blev det.

I september 2010 fick uppdraget i Afghanistan ett dramatiskt slut. Bengt Flodin var på väg åter till sin provins efter en permission när gruppen han ansvarade för utsattes för ett eldöverfall.

Han åkte i det första fordonet som träffades av en granat, vilket fick följden att båda benen fick amputeras.

– Det här är mitt jobb. Om jag skadas, får jag lappas ihop, säger Bengt som efter år av rehabilitering fungerar så gott som normalt i dag med sina två benproteser.

I regeringens utredning pekar Tone Tingsgård på att säkerheten kring de svenska trupperna inte alltid var optimal.

Men Bengt Flodin menar att  eldöverfallet inte kunde förhindras.

– Vi hade vidtagit alla säkerhetsåtgärder, händelsen var en tillfällighet.

2015 mottog han Försvarsmaktens silvermedalj för sårade i strid och Bengt Flodin tillhör fortfarande den regionala staben på I19.

Och han kan mycket väl tänka sig att tjänstgöra i nya internationella säkerhetsinsatser.

– I och för sig börjar jag falla för ålderstrecket men får jag frågan, så åker jag igen.

Trots benproteserna?

– Ja, för tusan. Jag springer kanske inte lika fort men annars är det inga problem.

Var Sveriges insats i Afghanistan värd priset?

– Svår fråga. Men bara att få ett leende av befolkningen när vi kom åkandes i våra fordon, gjorde det värt det. Talibanerna river skolor, så inte ens småflickorna får gå i dem. Risken är att de hade tagit över ännu mer, om vi aldrig hade varit där.

Att regeringens utredare pekar på insatsens brister låter han sig inte påverkas av.

– Lätt att döma, men de ser det i det stora. Vi på marken ser detaljerna och det lilla. Politikerna är, konstigt nog, yrvakna och upptäcker plötsligt att såna här insatser kan innebära skador och dödsoffer. Välkomna till verkligheten, säger jag.

Fakta/Kriget i Afghanistan

9 000 män och kvinnor tjänstgjorde i den svenska militära insatsen.

Kostnaderna för hela Sveriges engagemang, inklusive civila insatser och bistånd, beräknas till uppemot 27,5 miljarder kronor, enligt TT.

Fem svenska soldater och två lokalanställda tolkar dog under insatsen.

Ett 30-tal svenskar skadades.

Tre norrbottningar fick motta Försvarsmaktens silvermedalj för sårade i strid.

Källa: TT, NSD

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om