En tall vårdad med omsorg

rädet finns upptaget på skogsmannen Lars-Erik Holmbergs lista över stora träd i Norrbotten. En lista som Kuriren hämtat flera reportageuppslag ur.  ? Det var nog inte så vanligt med cembratallar här då när min farfar planterade den här, säger Jan-Ola Moberg som berättar att han framlidna mor Astrid berättat att trädet kom till gården i samband med att den Mobergska familjen och två andra familjer i närheten beställde anläggning av en engelsk trädgård.  ? Stadsträdgårdsmästaren i Luleå skötte anläggandet av trädgårdarna som tydligen var på modet då. Det anlades bersåer med syrén och blommor som lövkoja och annat. I dag finns här bara kvar en karagan säger Jan-Ola. Den fina cembratallen är en ståtlig gårdvar som mäter en höjd på närmare 20 meter. I år har den inte en kotte i sin krona vilket är högst ovanligt.  ? Har aldrig varit med om det förr. Det brukar bli cirka tio skottkärror med kottar berättar han. Kottarna utmärkta att elda med Kottarna som inte hamnar i magen på sibirisk nötkråka och pigga ekorrar hamnar istället i eldningspannan i Jan-Olas hus. Utmärkta att elda med, förklarar han.  ? Det blir också mycket barr som ska tas rätt på och om somrarna brukar jag vattna trädet. I år har det lite bruna barr på ena sidan, undras just vad det kan bero på, funderar Jan-Ola. Att det 107 år gamla trädet är en källa till glädje är helt klart. Så har det ju också sett tre generationer befolka gården som Jan-Ola övertog från sin far Georg.  ? Det är alltid ett himla liv i trädet, nötkråkorna hittade hit på 1960-talet och för min farbror Oskar som bodde intill och var ornitologiskt intresserad var det något av en sensation säger Jan-Ola. Han tycker det är rätt festligt också att betrakta skatorna som läraktigt studerar nötkråkorna och får kläm på hur man kommer åt det goda i de knytnävsstora kottarna.  ? När det är kottar i trädet är det ett ständigt dunsande mot marken skrattar Jan-Ola. Barnen i trakten leker kring trädet Han sköter den gamla tallen med omsorg.  ? För några år sedan brukade jag klättra upp för att röja undan kvistar och se till så att inte trädet tog in vatten. Jag står också i en traktorskopa på vintern och stöter bort is och snö där jag kommer åt. Det blir tungt och tynger grenarna annars. Den pampiga kronan går ända ned mot marken och innanför bildas som ett litet rum.  ? Barnen häromkring brukar komma och leka kring trädet, säger han och förklarar att trädet var ett naturligt tillhåll för honom och hans äldre broder då de var barn. elsa.rensfeldt@kuriren.com 0920/375 72