Efter rubrikerna: Sorgen finns alltid kvar

Han har arbetat på helikopterskvadronen i Boden som flyglärare sedan 1977. Hans kollega Christer Elofsson, som var med när olyckan inträffade, började arbeta 1981. Två rutinerade piloter, som den här dagen skulle utföra en vanlig räddningsövning i den pågående stormanövern Våreld. Från början var övningen planerad till förmiddagen, men det gick inte eftersom dimman låg tät över sjöarna. Tände ljus Chefen på ambulansenheten tog beslutet att avvakta. Ingemar Holmström, Christer Elofsson och Håkan Wallo valde då att besöka fästningen i Karlsborg i Västergötland. Kyrkan var dock inte öppen, men Ingemar ville verkligen in och beskåda lokalen. ? Vi fick till slut tag i en som hade nyckeln till kyrkan. Han låste upp och vi gick in. Där inne tände jag och Håkan ett ljus för våra nära och kära, säger Ingemar Holmström. Han fortsätter: ? Det var en speciell känsla. Någon timme senare (vid tolvtiden) när de satt och åt lunch fick de besked om att det gick att flyga. Övningen hade genomförts flera gånger under förra veckan, men säkerhetsbestämmelserna gick Ingemar muntligen igenom i cirka 45 minuter. Ingenting lämnades åt slumpen Allting togs från början. Alla skulle veta exakt hur de skulle bete sig. Inget lämnades åt slumpen. Efter det flög de med helikoptern, en Bell 412, till övningsplatsen ? Kyrksjön. ? Men det var för mycket bebyggelse, så vi var tvungna att åka vidare till Bottensjön och öva i stället. Jag ställde mig med helikoptern över vaken, cirka 15 meter, och sedan rörde jag mig sakta nedåt. Övningen var slut så fort en ur besättningen tog med händerna i vattnet. Det var inga konstigheter, säger Ingemar. Han var med 1993 när de upprättade Stockholmsbasen, en civil helikopterbas som har cirka 2.500 utryckningar årligen. Idén kring räddningsmetoden hovring var han också med och utvecklade. Säker metod Till Norrbotten kom metoden först 1997 efter en tragisk olycka i Lycksele. ? Efter det satte vi i gång med utbildning och vi övade mycket på helikopterskvadronen. Det är en väldigt säker metod. Tillbaka till Karlsborg och övningen. Väderförhållandena var mer eller mindre perfekta. Det var drygt tio grader varmt, blå himmel och svag vind. I 40 minuter hade besättningen varit i luften. Själva övningsmomentet hade genomförts tio gånger. Allt var som det skulle. Men plötsligt tappade helikoptern flygförmågan, av okänd anledning, och for rakt genom isen. ? Helvete var det någon som sade. Jag hann endast ta ett andetag innan vi var under vattnet. Helikoptern fylldes omgående med vatten och isflak. ?Ska det sluta så här?? Ingemars första tanke var att ta sig ut ? och det fort. Han kämpade med dörren som han hade till höger, men den gick inte att få upp. ? Jag tog tag i Christers axel, men jag vet inte varför. Kanske för att jag ville försäkra mig om att han var i gång. Det var han. En andra gång försökte Ingemar slita upp dörren. Dock utan resultat. ? Det var hopplöst. Efter det lutade jag mig tillbaka i stolen och sade till mig själv: ?Ska det verkligen sluta så här??. Det som räddade mig var att jag såg min son Joel, åtta år, framför mig. Jag fick nya krafter helt enkelt, säger Ingemar. Han pustar ut. Ögonen är glansiga och rösten vacklar emellanåt. Det var först efter en stund i helikoptern som Ingemar upptäckte att den var upp och ner. ? Jag blåste ut lite luft och följde luftbubblorna. Sedan tog jag mig ut på den sida som Christer satt på. Han hade fått upp dörren. Satt fast Tre?fyra grader och knappt något ljus var det i Bottensjön. Väl uppe vid ytan konstaterade Ingemar att tre av fyra i besättningen hade tagit sig upp. Kvar i mörkret, kylan och ovissheten var sjukvårdsinstruktören Håkan Wallo. Sakta men säkert sjönk helikoptern djupare och djupare ner i Bottensjön. ? Jag har aldrig berätta det tidigare för någon tidning, men jag höll Håkan ovanför vattenytan så länge som jag kunde. Han satt dock fast i ett bälte som jag inte lyckades få loss. Till sist var jag tvungen att släppa honom eftersom helikoptern successivt sjönk. Mängder med fotogen låg och flöt i vattnet. Två timmar efter kraschen, först då kunde dykarna hämta Håkan Wallo. ? Allting kändes overkligt. Jag tänkte hela tiden att detta löser sig. Det var tur att ett ögonvittne såg förloppet eftersom vi inte kunde larma räddningstjänsten. Vår radio hade förstörts i vattnet. Enligt Ingemar försvann tidsbegreppen. Han vet inte hur länge han stod på isen och blickade mot vattnet där helikoptern hade kraschat. Fruktansvärt besked Sedermera fördes Ingemar, Christer och en sjukvårdare till sjukhuset i Skövde. Där fick de beskedet att kamraten och kollegan Håkan Wallo hade omkommit. Ingemar lutar sig tillbaka i stolen. Hämtar kraft och säger: ? Ett fruktansvärt besked. Håkan var en mycket omtyckt person på helikopterskvadronen. Han var lätt att prata med. Det känns konstigt att han inte finns kvar längre. Själva olyckan inträffade 14.15. ? Jag tror vi var på sjukhuset strax efter 16-tiden. Vi blev inlagda i samma rum, men vi snackade knappt med varandra. Vi sjönk nog ner i våra egna tankar. När sedan Ingemar skulle ringa hem till familjen var telefonnumret bortblåst. Han mindes det inte. Efter ha slagit ett nummer ett tiotal gånger fick han tag på sin syster. Hon meddelade i sin tur frun Annelie och sonen Joel. Dagen efter skrevs alla tre ut från sjukhuset. Ett kort besök hos haverikommissionen i Bromma väntade före hemresan. ? De har ett svårt arbete, men jag tycker de gör ett väldigt bra arbete, säger Ingemar. Stort stöd från familjen Han säger att första mötet med familjen var rörande. Enligt honom har deras stöd gjort att han kunnat bearbeta olyckan. ? Min fru borde ha fått en medalj. Terapin hemifrån är bäst. Jag har även träffat Alf Ingesson Thor, pilot inom flygvapnet och utbildad psykolog. Det har varit givande. Har du haft problem med att sova efter olyckan? ? Till en början vaknade jag på nätterna. En dröm som ständigt återkom var att jag var ute och gick på isen och plötsligt tappade balansen, men jag vaknade alltid precis innan jag slog ner i backen. Jag har inte den drömmen längre. Hur länge tog det innan du började flyga igen? ? En månad! Sedan flög jag samma övning som under olyckan. Visst, jag fick en obehaglig känsla, men det gick bra. Ett tag tänkte jag faktiskt sluta. Vad tänkte du när helikopterolyckan utanför Göteborg inträffade? ? Nej, inte igen. Det blev en påminnelse. Ibland tänker jag: ?Tänk om jag hade omkommit, vem hade då spelat hockey, fotboll eller fiskat med min son??. Ögonen är glansiga igen. Ingemar torkar diskret bort en tår från ögat. Vad säger din son? ? Han frågade mig en dag: ?Ska du inte sluta flyga pappa, då slipper du ju krascha?? Hur är det i dag? ? Bättre. Minnet av Håkan Wallo och stödet från arbetskollegorna har gjort mig starkare. Ingemar Holmström fyller snart 53 år. Två år återstår innan det är dags för pension. Sedan är hans flygtid över.

Efter rubrikerna: Sorgen finns alltid kvar

Tisdagen den 25 mars 2003. En dag då fyra män plötsligt hamnade under isen med en ambulanshelikopter. Tre klarar sig. En mister livet. ? Visst, tänker jag tillbaka på händelsen. Sorgen kommer alltid att finnas kvar, säger Ingemar Holmström.

Tisdagen den 25 mars 2003.
En dag då fyra män plötsligt hamnade under isen med en ambulanshelikopter.
Tre klarar sig. En mister livet.
? Visst, tänker jag tillbaka på händelsen. Sorgen kommer alltid att finnas kvar, säger Ingemar Holmström.