Ludmila Rybalohenko från Kiev, är en av de 70-talet ukrainare som har fått sin kommunplacering i Boden. Hon bor i det kommunala flyktingboendet i den gamla militärkasernen på Norrbottensvägen i Boden tillsammans med sin man, sina två barn, sju och åtta år, och sin lillebror som är 15 år.
Just den här dagen är hon hemma med sonen David som hade en läkartid. Annars går barnen i skolan på dagarna och hon själv arbetar i ett skolkök och studerar sfi. Hon talar så pass mycket svenska att vi kan genomföra en enklare intervju utan tolk.
– Det är en jättebra hjälp att läsa sfi, att vi kan studera. Det är jätteviktigt. När människor lär sig språket kan de börja jobba, känna sig bekväma och prata med andra. Tusen tack Sverige för det, säger hon.
Hon står i det gemensamma köket som alla på boendet delar på och lagar mat. Just nu är det glest med människor eftersom de flesta är i väg på jobb och skola, men även Kate Ryna Ischyk, 32, är hemma och hon håller på att baka.
För ett år sedan när Ludmila Rybalohenko kom till Boden i början av mars var hon i en mycket svår situation och uppslitande situation och hon hade de ryska stridsvagnarna, ljudet av bomberna som föll över staden och militärflygen färskt i minnet.
– Vi åkte andra dagen på kriget. Jag hämtade mina barn och lämnade mitt hus, mina saker, mitt land. Jag tog bara med mig två väskor och barnen.
Hennes man följde efter till Sverige först senare.
– Jag hade tre barn med mig, ingen annan familj. Jag visste inte hur länge jag skulle stanna i Sverige eller när jag skulle få träffa min man. Jag kunde inte språket, visste inte vad jag behövde göra och barnen gick inte i skolan. Jag kände en jättestor stress och barnen också.
Det tog tid för barnen att acklimatisera sig och hitta kompisar.
Ludmila Rybalohenko är tacksam för det bemötandet och det boende hon har fått i Boden
–Tusen tack Migrationsverket, Sverige och kommunen för det här huset, säger hon.
Det var i augusti ifjol de fick sin kommunplacering och sedan dess har hon bott i kommunens flyktinganläggning på Norrbottensvägen. Det är ett korridorsboende i flera våningsplan där en familj på upp till fyra personer delar ett litet rum. Eftersom de är så många i hennes familj har de två rum.
Toaletten och duschen är gemensam för alla på våningsplanet och ligger i korridoren. Det stora köket och matsalen längst ner delar alla på. Alla lagar sin egen mat.
– Det är massor av folk här på kvällarna.
Innan hon fick jobb hade hon ett ekonomiskt bidrag från Migrationsverket. När hon började arbeta drogs det in.
– Men det är bra. Ukrainare tycker inte om att sitta hemma och göra ingenting.
Den som arbetar måste betala hyra för rummet till Migrationsverket. Hyran räknas ut individuellt.
– För vår familj är den mellan 4 000 och 5 000 kronor i månaden, säger hon.
Hon visar familjens två rum.
Hon gör ingen hemlighet av att hon längtar härifrån, till egen lägenhet, men det går inte.
– Vi har försökt söka lägenhet sedan i oktober, men eftersom vi inte har de fyra sista siffrorna i personnumret får vi inte hyra, säger hon och nämner flera bostadsbolag, inklusive Bodenbo, som har nekat henne.
Vill du stanna i Sverige?
– Jag vet inte. Jag vet inte för att för jag vet inte när kriget slutar. Men vi kan inte sitta och vänta. Vi måste fixa våra liv och försöka hitta en ny väg.