Sävastgården stängde i juni ifjol och det är oklart när den kan öppna igen.
Sävastgården är ett boende för flickor i Boden och ligger i samma organisation som Johannisberg i Kalix, där man enbart tar emot pojkar.
När Sävastgården stängdes i juni på obestämd tid fick flickorna plats på andra Sis-hem runtom i Sverige. Personalen fick flytta över till Johannisberg i Kalix, där det också är svårt att rekrytera personal.
Ska ni öppna Sävastgården igen?
– Det är brist på platser i hela Sverige, så om rekryteringsläget förändras och vi lyckas anställa tillräckligt med personal så öppnar vi igen på Sävastgården. Men jag har inget datum för det. Vi har anställt en ny institutionschef från februari som särskilt kommer att få titta på bemanningsfrågan.
Varför är det så svårt att rekrytera?
– Det har varit svårt över tid och under flera år. Det handlar om det geografiska läget och hård konkurrens om kompetensen på arbetsmarknaden.
Är det ett tufft jobb?
– Det är ett komplext, svårt och utmanande uppdrag, men också väldigt givande.
Barnen som bor på Sis-boenden är tvångsplacerade på låsta avdelningar.
– Det handlar om att de har ett socialt nedbrytande beteende och är i behov av skyddet. Många av dem har dessutom inte varit i skolan på länge och vi kan ge en mer lärartät och individanpassad undervisning.
IVO:s allvarligaste kritik när det gällde Sävastgården handlade om för låg nattbemanning. Men det gäller inte endast Sävastgården, konstaterar hon.
– Därför ser vi över schemat och nattbemanningen på alla våra ungdomsinstitutioner just nu och efter det tror vi att det kommer att räcka för att möta ungdomarnas behov.
När det gäller behovet av en meningsfull fritid, aktiviteter och utevistelse så är det inte alltid så enkelt, förklarar hon.
– Det här handlar om tvångsvård och ungdomar som inte vill vara i den här typen av verksamhet, så motivationen är ofta låg. De aktiviteter vi erbjuder behöver också vara tillräckligt säkra, för vårt viktigaste uppdrag är att ungdomarna är skyddade. Det är en utmaning men det pågår ett arbete kring struktur för likvärdig skola, sysselsättning och fritid inom ramen för tvångsvården med den säkerhet som behöver finnas.
Utevistelser är ett exempel på något som inte alltid har kunnat erbjudas på Sävastgården när ungdomarna har efterfrågat det.
– Det kan vara så att barnen tackar nej när man erbjuder dem och sedan när de själva vill gå ut så går det inte. Kraven på säkerhet och att ungdomarna inte avviker är en annan utmanande faktor.
Barnen som bor på Sis-boenden är tvångsplacerade på låsta avdelningar. Bilden är en arkivbild från Johannisberg i Kalix.
Hur har barnen mått som har bott på Sävastgården?
– Generellt har de ju placerats hos oss för att de har ett socialt nedbrytande beteende. Ofta har de inte ett problemområde, utan flera och stundtals är deras mående väldigt dåligt, vilket är en av anledningarna till att man är hos oss och behöver den här typen av skydd i låsbar miljö med mycket struktur, stöd och vuxna som finns runtomkring en och kan utöva tillsyn.
Hur ska man kunna börja må bra om det erbjuds för lite stöd?
– Ofta har ungdomarna levt i utsatta miljöer, varit med om trauman, inte gått i skolan, utan levt vind för våg. När de kommer till oss är vi bara första delen av vårdkedjan. Vi bygger rutiner kring att äta, sova, vi ger förutsägbarhet, lugn och ro, samtal, skola, utevistelse och aktiviteter som dessa barn inte är vana vid. Sedan är vi inte lösningen på deras problematik, utan det måste ske en planering för vad som ska ske efter vistelsen på Sis-hemmet.