Det första som ögonen fastnar på i Arvidsjaur är Prästberget, längre in i samhället är det kyrkan som tornar upp sig. Där finns Ivar Sundström, mannen som med stark vilja har gett sig själv en fin present i livet. Han stämmer verkligen in på ordspråket "Tron kan försätta berg".
Ivar Sundström, Boden, har en smått fascinerande historia, i alla fall när det gäller hans val av yrke i livet. 1974 stod han i ett vägskäl, en anhörig hade avlidit och i samband med det smög sig den kristna tron in i hans medvetande. Något väcktes och han hade långa och djupa samtal med en präst. Tanken att utbilda sig till präst fanns redan då, men det stannade där.
Ångrade sig
Ivar Sundström var officer och trivdes med jobbet vid Bodens garnison. Men genom åren ångrade han sig flera gånger, och 2005, vid 51 års ålder, fick han en ny chans. Det blev en omorganisation i Försvarsmakten och i samband med den tog han av sig uniformen och började resan mot en helt ny värld.
- Det blev att läsa väldigt fort eftersom jag var tvungen att bli prästvigd innan jag fyllt 55 år.
Den 18 januari 2008 hade han nått målet, och då började, som han själv säger, en ny etapp.
- Drömmen var att bli prästvigd, men jag visste inte hur det var att arbeta som präst.
Efter vikariat i Älvsbyn och Gunnarsbyn fick han för ett halvt år sedan en tjänst i Arvidsjaur. Ivar Sundström har ett övernattningsrum på orten eftersom han i vanliga fall bor i Boden med sin familj.
När Kuriren träffar honom på onsdagen i Arvidsjaur håller han på att förbereda en begravning. Det är en 96-årig kvinna som det ska tas farväl av. Anhöriga och vänner kommer till det kapell där ceremonin ska hållas och Ivar Sundström hälsar med sitt lugna och timida sätt på alla som går in.
Stark högtid
Sedan tänder han ett så kallat Kristusljus, som han förklarar ska symbolisera hoppet om att det inte är slut bara för att du begravs, något som också för tankarna till påsken. En högtid som är speciell för Ivar Sundström, grunden för hela tron.
- Påsken är själva motorn, utan den faller det övriga och det är uppståndelsen som är det centrala. Skulle inte Kristus ha dött för oss hade det här varit meningslöst.
Darr på rösten
Under den dryga halvtimmen som Ivar Sundström håller i begravningsceremonin får han emellanåt lite darr på rösten. Något som bara kommer, enligt honom.
- Det är vid vissa fraser jag blir rörd, jag känner av energin som finns bland människorna.
Det finns ingen tvekan om att Ivar Sundström trivs med sitt arbete och det kall som prästyrket innebär. På frågan om det blivit som den dröm han hade på 1970-talet blir svaret snabbt:
- Jag har kommit hem.