Manuela Escobar kom till Sverige som 10-åring och har hunnit med så mycket mer än de flesta andra svenskar i hennes ålder. Hon är ett bekant ansikte för många. Speciellt i Boden där hon gjort sin röst hörd på flera olika arenor.
Som 14-åring var hon en av de drivande krafterna bakom starten av Ungdomsrådet i Boden och blev senare även ledamot i rådets riksstyrelse.
Hon var engagerad i EU:s ungdomspolitiska program med resor till Bryssel och Spanien och ingick i delegationer som representant för Norrbotten. Som 16-åring klev hon in i partipolitiken när hon blev medlem i Moderaterna. Två år senare satt hon i socialnämnden i Boden och när Fredrik Reinfeldt och alliansen fick förnyat förtroende i valet 2010 blev den då 19-åriga Bodentjejen nominerad till en plats i riksdagen.
Smickrande, tyckte Manuela och svarade med att hoppa av det politiska tåget.
Hon ville fortsätta att belysa viktiga frågor men inte på det sättet. Att binda sig vid ideologier och politiska spel, att sitta i långa möten och utreda saker var ingenting för henne. Dessutom kräver politiska partier en lojalitet hon inte kan leva upp till.
Manuela är van att säga ifrån när hon ser någonting som känns fel. Oavsett om problemet är rött, blått eller grönt.
–Jag ville kunna prata med människor utan att behöva färga mig i debatten, jag vill prata direkt till individer och tillsammans genomföra bra saker oberoende av ideologier, säger hon.
Manuela hade problem att komma in på gymnasiet på grund av dåliga betyg och när hon väl kom in så var hon sällan där. Hennes praktiskt lagda personlighet fungerade inte i en skolvärld som präglades av teori.
Manuela hoppade av.
Vägen bort från skolan tog henne till Rolf Degerlund, producent, skådespel-are och regissör från Gunnarsbyn, och hans privata företag Pronto Produktion där Manuela fick hjälpa till att planera och genomföra produktioner.
Under ett år var hon också anställd på tillväxtförvaltningen i Boden med uppdrag att hjälpa kreativa ungdomar att förverkliga sina ideér. Men det var produktionsbranschen som kändes roligast.
En onsdag bestämde hon sig för att lämna Boden. På fredagen satt hon på ett flygplan till Stockholm.
– Jag visste att jag eventuellt skulle starta ett företag och jobba med musik men mer än så var det inte, säger hon.
Hon startade produktionsbolaget Flamingo Music tillsammans med artisten Oskar Gyllenhammar och producenten Emil Pettersson. Ett bolag vars syfte är att erbjuda stöd i allt från arrangemang av mindre spelningar och fester för både privatpersoner och företag, till management och turnéledning för artister och skivbolag. Manuela har trots sin korta tid i branschen skaftat sig ett nätverk i musikindustrin.
– Jag fick inte jobb för att jag var erfaren utan för att jag är bra på det jag gör, och sånt sprider sig. Är man duktig på en sak och tror på det man gör så får folk upp ögonen för en.
Nu är Manuela tillbaka på Bodens kommun som projektledare för ungas arbetsmarknad. Men hon vet att det bara är tillfälligt och att hon på något sätt kommer att återvända till musikindustrin och företagandet.
– Man ska inte fastna på samma ställe för länge. Man ska skaffa sig nya erfarenheter.
Manuela Escobar pratar klockren svenska och skulle kunna vara en helt vanlig Bodentjej. Men hennes bakgrund skiljer sig.
Hon föddes i södra Colombia i landets tredje största stad Cali med drygt två miljoner invånare.
Manuelas morfar Hernando Escobar var en framgångsrik entreprenör som påverkade henne starkt under uppväxtåren. Tankesättet att oavsett var man kommer ifrån kan man lyckas är någonting hon lärt sig av honom.
Att morfadern är ett ljust minne från barndomen märker man på Manuela. När hon berättar om sin uppväxt så återkommer hon ofta till honom.
Hernando Escobar växte upp på gatan under tuffa förhållanden där fattigdom var ett naturligt inslag.
– Han berättade att han en gång fick ett par skor i födelsedagspresent och det var det bästa han kunde tänka sig eftersom han inte hade några. Han var analfabet men tog sig bort från svårigheterna genom att arbeta hårt, berättar Manuela.
Morfadern dog 2006 men Manuela kunde inte närvara vid hans begravning.
– Det gör ont i mig när jag tänker på att jag aldrig fick en chans att sätta mig ner och prata om allt det som hände när jag var barn och få tacka honom för allt han gjorde för mig.
Sanningen är att Manuela bara återvänt till sitt hemland en gång på 12 år. Anledningen är hennes pappa.
Manuela beskriver honom som sin morfars motpol. En våldsam människa som drog in familjen i problem när hon fortfarande var ett barn. Han var skuldsatt och lånade pengar av kriminella som var beredda att ta till våld för att få tillbaka det som var deras.
Det fanns tider när Manuela inte fick gå till skolan för att det var människor som sökte henne för att kunna
hämnas på hennes pappa.
– Han var en girig människa som hade allt men ville ha mer och därför började han lura andra människor, och de han lurade var inte vilka som helst utan rivaliserade gängmedlemmar. På grund av det min pappa höll på med tvingades jag och min mamma att leva under dödshot och gömma oss, berättar Manuela.
Hon har minnen av att hon inte fick titta ut genom fönstret och när de åkte bil var hon tvungen att ligga ner i baksätet för att inte synas. Hon kunde inte heller gå ut när hon ville. Det fanns hela tiden restriktioner. Ett osynligt hot.
Någonting som kunde uppenbara sig utan förvarning.
– De fanns människor som ville kidnappa och mörda mig, människor
utan samvete. När de vill hämnas så gör de det genom att skada din familj och
dina barn. Så därför hamnade jag mitt i stormen fast jag var oskyldig till allt det där, berättar Manuela.
Hon blev inlåst i en skrubb och tvingades gömma sig under en säng när någon av pappans kriminella
”vänner” skulle komma hem på besök.
– Där fick jag ligga och lyssna på när folk slogs och sköt på varandra. Sånt utsätter man inte sitt barn för om man älskar det, säger Manuela.
Det var hos mormor och morfar hon fick sin fristad. De var välbärgade med egna chaufförer, kockar och städerskor. Hon hade allt utom frihet och
beskriver det som att växa upp i en guldbur.
– Jag levde i en farlig värld och för mig var det min verklighet. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv eller insett hur hemskt så mycket faktiskt var förrän i efterhand.
De bodde inte tillsammans som en kärnfamilj utan hennes pappa flyttade runt för att hålla sig gömd. Men han kom alltid tillbaka och då handlade det alltid om våld och hot mot resten av familjen.
En gång höll Manuelas mamma på att bli dödad.
– Hon blev skjuten i nacken av min pappa för att hon ville skydda mig. Hon ville ta mig bort från allt det destruktiva som fanns runt min pappa och ge mig ett bättre liv.
Manuela suckar djupt. Hämtar andan innan hon fortsätter.
– Hon höll i mig i sin famn när han kom full och påverkad och bara tog fram sitt vapen och sköt henne. Han försvann och mamma upptäckte inte först att hon blivit skjuten innan hon såg att jag hade blod över mig.
– Adrenalinkicken och modersinstinkten gjorde att hon höll sig vaken för att rädda mig innan ambulansen kom och hon kunde räcka över mig till någon annan.
Manuela säger att hennes mamma i dag är hennes bästa vän och att hon känner evig tacksamhet till henne.
– Om vi hade stannat kvar i Colombia hade jag inte levt i dag. Den vetskapen har präglat mitt liv så extremt mycket. Jag är skyldig mig själv och min mamma att verkligen göra någonting bra av mitt liv. Det var hon som tog mig under sina vingar och skyddade mig medan min pappa var den mest egoistiska människa man kan tänka sig,
säger Manuela.
Mor och dotter kom till Sverige 2001. De fick hjälp av släkt och vänner. Manuelas mammas farbror som var biskop i Cali hade ett finger med i spelet med hjälp av sina kontakter.
– Än i dag vet jag inte hur allt det där gick till och jag kan inte garantera att det var helt lagligt. En möjlighet att lämna Colombia dök upp och min mamma tog den för att jag skulle få ett bättre liv.
Manuela berättar att hennes pappa med jämna mellanrum försöker återskapa kontakten mellan dem.
– Han är min pappa och jag finns tack vare honom men han är anledningen till att väldigt mycket ont har hänt oss. Han är inte värd att vara en del av mitt liv och jag är inte skyldig honom någonting.
Det finns fortfarande en hotbild mot Manuela och därför vågar hon inte åka till sitt hemland.
– Jag skulle aldrig kunna åka tillbaka till Colombia och bo där eller stanna en längre tid och det kan göra mig förbannad. Men jag vill inte åka dit och kanske bli kidnappad eller dödad på grund av att någon annan har gjort fel.
Har du kontakt med din släkt i Colombia?
– Ja, med de som är på min mammas sida. De saknar mig väldigt mycket, speciellt nu när jag ska ha barn.
Manuela stryker sig över magen.
Hon är gravid med sitt första barn, den första pojken på 35 år i hennes släkt.
Datumet är satt till 3 april och det innebär att morfar Hernandos önskan kommer att gå i uppfyllelse.
– Han drömde alltid om att få en pojke bland barnbarnen men vi blev åtta flickor. Det är tråkigt att han inte får uppleva det här, säger Manuela
När det gäller sitt eget barn så vet hon vilken uppfostran hon ska ge det. Manuela vill att sonen ska våga vara precis som hon själv varit och fortfarande är.
Någon som ifrågasätter, säger nej och går mot strömmen.
– Om min son vill klä sig i rosa klänningar så är det min uppgift som mamma att stötta honom så länge han är lycklig. Jag vill visa honom att stereotypa normer är till för att brytas och att det är fantastiskt att våga vara annorlunda.