– Det hinner väl dö någon till innan det händer något. Kommunen borde skämmas något så fruktansvärt. Jag vill inte att det här ska tystas ned, jag vill att allt ska komma fram så att folk ser hur det går till där, säger Kims pappa, Nicklas Larsson.
Fagerbackens Hem för Vård eller Boende (HVB) är ett kommunalt behandlingshem för missbrukare. De boende vistas där dygnet runt, medan personalen är där mellan 7.30–21, och 9–18 på helgerna.
– Veckan före var Kims mormor dit och ringde på dörren. Hon hade köpt cola och några cigaretter. Och så låste en anställd upp och frågade ”Vad har du i väskan?”. Då var det minsann så noga. Men efter klockan sex när de far hem, då är det helt fritt, alla kan komma och knarka och supa och göra vad fan de vill. Det är sån jävla dubbelmoral så jag fattar inte, säger Nicklas.
Natten Kim dog hade han varit ute hos en kompis efter att personalen gått hem. Någon gång efter klockan elva på kvällen återvänder han till boendet, klär av sig och går till det gemensamma köket för att dricka ett glas Oboy.
– Sedan somnar han in, på grund av pillrena han tagit. Dör på köksstolen och ramlar ner på golvet, säger Nicklas Larsson.
Han hittas av en medboende klockan sju på morgonen.
– Vem vet hur länge han levde, innan hjärtat slutade slå. Om det hade funnits nattpersonal hade de ju gått runt där. De hade kollat hur han mådde när han kom tillbaka. Man kan inte säga till hundra procent att han hade överlevt om det funnits personal, men det är så pass stor sannolikhet. Det är det jag tycker är så fruktansvärt.
Frågan om nattpersonal lyftes på en debatt om drogproblematik i september förra året, där flera ansvariga politiker och tjänstemän medverkade. Alla var helt överens om att bristen på nattpersonal var ett problem och skulle åtgärdas.
En av de som påpekade behovet mest var Susanne Eriksson, vars 20-årige son hade bott på Fagerbacken någon månad tidigare.
– Linus kom dit efter att ha varit på avgiftning i tre veckor. Och det är på kvällar och nätter som de mår som sämst. När ångesten, drogsuget och tankarna kommer. Det är då de behöver någon att prata med, säger hon.
Linus var dessutom den ende som var inskriven på Fagerbacken vid den tiden och hade svårt att klara av ensamheten när personalen gått hem. Efter att ett drogtest gett utslag för hasch blev han utsparkad. Linus var dömd till vård, så när han blev utskriven ansågs han ha misskött sin behandling och skulle istället åka in på anstalt.
– Och det knäckte honom totalt. Så han började om. Två veckor senare hittades han död i en lägenhet, av några ”drogkompisar”.
Susanne hade innan dess kämpat länge för att få fram ett lämpligt boende till Linus. Inte minst efter att han fått hjärtstillestånd på akuten efter en överdos.
– Då ringer jag till hans handläggare och undrar om man kan tvångsinta honom. Men hon säger nej, Linus är inte nog dålig. Jag tycker ju inte att man kan vara sämre än att ha varit död, och sedan återupplivad. Men det var bara Fagerbacken som kommunen kunde erbjuda.
Även Kim fick åka in till akuten en kväll när han sovit över hos sin farmor, och hon inte kunde väcka liv i honom.
– En sån grej, borde man inte kunnat se att det krävdes lite tuffare behandling? Och hade man inte kunnat skicka honom till en annan stad? Här i Boden kände han ju alla och visste exakt hur han kunde få tag på piller, säger Nicklas Larsson.
Både Susanne och Niklas upplever att kommunen har brustit på flera punkter, och båda tror att det har med besparingskrav att göra.
– Skickar du dem till ett annat behandlingshem så kostar det minst 3000 kronor per dygn, säger Susanne Eriksson. Fagerbacken är kommunens egna, så det blir ett billigt alternativ. Det är inte personalens fel, men jag skulle säga att det är mer som en förvaringsplats än ett behandlingshem.