Bodens Storband har en trogen och entusiastisk publik och bandet vill fortsätta att återsamlas i Boden för att spela så länge som publiken kommer.
Helgens två konserter inför fullsatta salonger ingår i Bodens Orkesteförenings åttioårsjubileum. Föreningens musikaliska aktiviteter har genom åren i huvudsak rört sig inom den klassiska genren men med storbandet nu som del av sin verksamhet har man sällat sig till de få orkesterföreningar i landet som har både klassisk musik och jazz på repertoiren.
Med Continental, i arrangemang av den från Ystad tillresta bandmedlemmen Stig Norberg, inleder storbandet konserten. Det är friskt och svängigt. Man får en omedelbar lust att både dansa och sjunga.
Ordförande Åke Sundberg ledsagar oss sedan elegant genom programmet som är både varierat och underhållande. Bland annat innehåller det några av ”de storas” signaturmelodier; Duke Ellingtons Take the A-train och Count Basies Splanky.
Att man inte spelar tillsammans varje vecka avslojar sig i små rytmmässiga slitningar, särskilt i början av konserten, men det är inget som drar ner helhetsbetyget. Bodens Storband spelar mycket bra, med glädje som når ut över scenkanten och med många fina soloinsatser.
Glädje förmedlas också av Linnea Bäckström, Therese Lundberg och Emma Öhman som bildar trion Andrew Sisters. De har framträtt tillsammans i fem år och har utvecklats från ”lovande talanger” till fullfjädrade artister. Stämsången är ren, dynamiken exakt synkroniserad och utstrålningen härlig. Låtarna, Give me five minutes more, Boogie Woogie Bugle Boy och ett ABBA-medley sitter ”som en smäck”! De har var för sig mycket bra soloröster men bildar en homogen klang i den gemensamma körsången.
Sharol Dyall intar scenen med all den självklarhet som tillstår en etablerad stjärna. Hon slår knock-out på publiken med sin röst och sjunger med den pondus som behövs när man står framför ett storband. Hon verkar inte bry sig om att det ska låta ”vackert” och just det gör att det blir så fruktansvärt bra. Låtar som Georgia on my mind och Come rain or come shine kan ofta bli nostalgiska på ett menlöst sätt men Sharon Dyall framför dem med alla känslor mänskligt liv kan innehålla. Rösten är varm, rå och blodfylld.
En av höjdpunkterna i konserten är The lady is a tramp som Sharon Dyall och Linnea Bäckström gör som duett. Det svänger något alldeles oerhört och Bäckström matchar Dyall mycket väl.
Det lokala musiklivet behöver ”hemvändarna” men är helt beroende av trotjänarna som år efter år finns kvar och bär den löpande verksamheten. Detta ville Bodens Orkesterförening framhålla genom att dela ut medaljer för lång och trogen tjänst till ett antal av sina hemmamusiker. En fin påminnelse om att stjärnor finns närmare oss än vi tror.