Det som inte får hända - om att förlora ett barn

Alexander hade gått ut årskurs fem och skulle börja i sexan. Men strax innan höstterminen drog igång gav sig klassen iväg på en skolresa till Shetlandsöarna. Alexanders pappa skulle köra bussen till Norge. De skulle sedan åka båt från Bergen till Shetlandsöarna. Den 14 augusti 1988 vinkade mamma Barbro hej då till sin man och sin son Alexander. Nästa morgon klockan fem vaknade hon av att klockradion slog igång. Nyhetsuppläsaren meddelade att en skolbuss kört in i en bergvägg utanför Bergen i Norge. Polisen kom Barbro förstod direkt vilken buss det handlade om. Hon hämtade morgontidningen. Dagens Nyheters förstasida: 14 döda i bussolycka. Barbro visste inte vad hon skulle göra. Vad gör man en sådan gång? Efter ett tag kom två poliser hem till Barbro och berättade att hennes man levde. Om han levde kunde det ju inte vara en så allvarlig olycka, tänkte Barbro. Polisen visste inte vad som hade hänt hennes son. Någon timme senare fick hon beskedet att Alexander var död. Olyckan hände halv sju på kvällen. Drygt 13 timmar senare fick Barbro veta vad som hänt. 16 förolyckade Den svåra bussolyckan krävde 16 människoliv, tolv barn och fyra vuxna. Olyckan blottade också brister i Sverige vad gäller krishantering och förmågan att ta hand om anhöriga. I Norge fick de anhöriga ett mycket bra mottagande, stor hjälp och det fanns alltid en stödperson vid de anhörigas sida. Barbro Byström bor i Stockholm och i lördags besökte hon Mikaelskyrkan i Boden. Där berättade hon om tiden efter olyckan. Alla funderingar som dök upp. Mannen avled Barbros man flyttades till ett svenskt sjukhus. Han avled drygt en vecka efter olyckan. 1997 förlorade Olle Bergman sin son Svante i en olycka.  ? Inte slutar man älska sina barn när de är döda. Jag pratar med Svante varje dag. Jag tänker mer på Svante än på de barn jag har kvar i livet. Enda sättet jag kan vara med Svante är i mina tankar, säger Olle Bergman. Han berättar sedan den gripande historien om när Svante omkom i en bilolycka, om hur dåligt sjukvården bemötte dem. Hur de fick söka svar, söka hjälp. Som om inte sorgen är nog förlamande. Inget svar på mobilen Svante hade varit ute på fest med några kompisar. På morgonen upptäckte Olle att sonen inte kommit hem. Han blev orolig och ringde Svantes mobil. Inget svar.  ? Vi ringde sjukhusen utan att få svar. Polisen visste inget. Vi ringde sedan till en av Svantes kompisar, Fredrik. Hans lillebror svarade och sade att Fredrik varit med i en olycka och låg på Karolinska sjukhuset, berättar Olle. Polisen ringde sedan och ville ha Svantes signalement. Polisen skickade därefter en patrullbil hem till Svantes föräldrar som skulle få skjuts till sjukhuset.  ? Jag sade till poliserna att köra fortare. Svante var ju allvarligt skadad. Det behövs inte, svarade poliserna. Då lever han inte, tänkte jag. Alla tittade bort På sjukhuset träffade de Svantes lillebror Magnus som sökt sig dit. I receptionen visste personalen att Svante var död men sade inget. Alla tittade bort, ingen ville möta de anhörigas blickar.  ? En sköterska kom och bad oss sitta ner i ett rum och vänta på doktorn. Vi kunde inte vänta. Min fru Anita rusade ut och försvann bakom hörnet i en korridor. Sedan hörde jag hur hon skrek. Magnus kom sedan och mötte mig i korridoren och sade: pappa, pappa, Svante är död, berättar Olle Bergman. Han fortsätter:  ? Jag har lärt mig köra bil i bilskolan, jag har lärt mig simma i simskolan. Men när jag så ställs inför den svåraste av situationer, när jag mister mitt barn, så är jag helt oförberedd men jag förväntas agera rationellt. Att det skulle bli bättre efter begravningen, efter det första året stämmer inte. Sorgen finns alltid närvarande.  ? Ingen talar om det andra eller det femte sorgeåret. Det har gått 7,5 år nu sedan Svante dog. Det enda vi vill är att få tillbaka vårt barn. Det kan vi inte. Det finns ingen hjälp. Men man kan möta andra drabbade och se att man inte är ensam, säger Olle Bergman. Älta inte En del ber de drabbade att inte älta.  ? En präst sade till mig att jag inte skulle älta vad som hänt. Jag sade till honom: ?Vad har du och dina prästpolare ältat om i 2.000 år? Om en person i långt skägg som ingen sett.? För mig var Svante större än Jesus, säger Olle Bergman. Tillsammans med andra drabbade föräldrar har han upptäckt att man kan skratta och gråta när man vill. Det är de drabbade som är specialisterna.  ? Det öppnar jättemycket om man kan prata med andra, säger Olle Bergman. Fakta/ FEBE: Föreningen FEBE bildades 1995 av föräldrar från Kista utanför Stockholm som miste barn vid bussolyckan i Norge 1988. Namnet FEBE står inte för någon speciell förkortning utan är namnet på den första diakonissan som nämns i bibeln. FEBE är i dag ett rikstäckande nätverk för föräldrar som mist barn. Representanter för FEBE föreläser ofta för sjukhuspersonal och poliser. Barbro Byström är ordförande och Olle Bergman, sekreterare.