2008 hade Sverige senast ansvar för den Nordiska stridsgruppen som den också kal-las, då byggdes det upp en kompetens som Magnus Andersson ser som lyckad. Det var enligt honom något av startskott för att på allvar sätta det nya insatsförsvaret i Sverige på fötter. Men han tycker att det räcker där.
- Det kan inte vara meningen att Försvarsmakten ska använda NBG för att bygga upp kompetens som sedan används i andra insatser. Det är naturligtvis bra att den används, men det kan inte vara grunden för vad som är tanken med NBG, säger Magnus Andersson.
En pappersprodukt
Han har den senaste tiden lyssnat och pratat med insatta människor inom Försvarsmakten, och han har fått medhåll från en del håll.
- Det tycker det är bra att den här diskussionen tas. Jag har också hört Sten Tolgfors uttrycka att Försvarsmakten inte ska innehålla någon verksamhet som bara finns på papperet. NBG börjar snart likna en pappersprodukt.
Han konstaterar att styrkan inte användes förra gången Sverige hade ansvaret och han tror det blir på samma sätt även i år:
- Det saknas inte uppgifter. Oroligheter har funnits under åren i Sudan, Kenya och inte minst Afghanistan, ändå har styrkan aldrig använts för sitt syfte.
Enligt honom beror det på att det land som har huvudansvaret under ett halvår inte vill sätta in sin styrka, både av ekonomiska och inrikespolitiska skäl. 2008 kostade uppbyggnaden av NBG cirka fyra miljarder kronor.
Enorma kostnader
- Det är enorma kostnader och kompetensförluster när varje land måste bygga upp en insatsstyrka med över 2.000 soldater för att bara några månader senare rusta ner samma styrka och sedan ska ett annat land genomföra samma process.
Magnus Andersson vill i stället se en stående styrka. Enligt honom kan i det läget inget enskilt land blunda för verkligheten och av ekonomiska skäl låta bli att sätta in styrkan i en skarp insats.
- Det måste vara betydligt smartare och kostnadseffektivt att ha det så och ta bort att enskilda länder har ansvaret.