De man pratar med om dig, säger att du är en "doer", att du får saker ur händerna.
– Jag är bra på att skapa en vision, den blir tydlig för mig från början och sedan gäller det att tänka ut vägarna för att nå dit. Det spelar ingen roll om det handlar om en radiodag eller om det är ett projekt jag jobbar med på årsbasis, det är bara en längre "resa".
Men vad har du för vision just nu?
– Just nu är det förstås Christmas on Ice, isshowen i Coop Norrbotten arena den 22 december men jag har även andra bollar i luften. Exempelvis nyårsafton här i Boden som jag ser fram emot!
– Jag har bott i Bodens kommun hur länge som helst, egentligen ända sedan jag återkom till Norrbotten. De två senaste åren har jag bott i centrala Boden. Jag tycker att det är en otroligt fin liten stad och jag vill bidra till att bodensarna kan känna sig stolta.
Hur länge sedan är det du lämnade Unbyn?
– Det beror på hur man definierar det. Jag och Hans skildes för fyra och ett halvt år sedan. Men Aron och tjejerna, våra barn, har aldrig bott varannan vecka här, varannan vecka där. Jag hade en liten lägenhet i Luleå som vi skaffat för att tjejerna skulle kunna komma till ishallen lättare. I Luleå bodde jag kanske halva veckan och halva veckan var jag i Unbyn.
Var var hemma någonstans?
– Det slog mig faktiskt att jag visste aldrig riktigt var jag vaknade. Men jag tänkte också att det är väldigt många barn med föräldrar med delad vårdnad som har det så. De bor än här, är där och då vore det väl skam om inte jag hade klarat av det.
– Men jag hade en plan om att när Aron skulle börja högstadiet, i Boden, då skulle centrala Boden bli min bas. Det var då vi separerade på riktigt och jag flyttade. Den här lägenheten ingår i min nya fas i livet.
– Att barnen har trivts har varit det viktigaste.
Dina barn, det är Betty, Clara och Aron.
– Clara är 22, Betty 20 och Aron 15 år.
I din vision just nu ingår också att lämna radion efter 20 år?
– Jag har verkligen genuint älskat mitt jobb och har nog varit ganska mycket en "doer" där också. Jag har inte haft tråkigt en dag. Min drivkraft har hela tiden varit utveckling. Jag började som programledare ganska snabbt och det tog tio år innan jag kände att jag utvecklats färdigt som programledare på morgonen. Då kom känslan: "Nu kan inte jag ta det här längre, jag kan inte göra det här bättre".
– Jag var faktiskt vilsen då. Vem var jag om jag inte var ”Lena i morgonprogrammet”? Jag var tjänstledig ett halvår och skrev på min andra roman. Men jag kände efter några månader hur mycket jag längtade tillbaka. Jag längtade till redaktionen, till pulsen, till sammanhanget, till radiolyssnarna.
– Jag fick nya arbetsuppgifter på radion, fortsatte att utvecklas men så kom känslan tillbaks, att autopiloten började kopplas på.
– Därför kom jag i höst till slutsatsen att "Det är nu eller aldrig jag ska pröva att vara min egen.” Jag ser det inte som ett misslyckande om det inte går vägen, om jag inte kan försörja mig eller blir ensam eller... För då har jag i alla fall prövat.
– Jag är tjänsteledig fram till den 27 december och har tre månaders uppsägningstid, så jag kommer att jobba januari och februari på radion. Jag kommer njuta extra av sändningarna under den perioden!
Hur gammal är du?
– Jag är 52 år.
20 år med radion, det är ganska länge.
– Ja, men jobb är livet för mig. Eller: Livet för mig är att skapa och beröra. Vilket uttryck det tar sig, om det är radio, romaner eller isgalor, det spelar ingen roll. Det är därför jag tror att jag passar att vara min egen. Jag kanske är lite "gränslös" i mitt förhållande mellan arbete och fritid när det handlar om att genomföra det jag vill ska hända.
– Jag tror att det som har räddat mig är att jag har en kropp som sänder väldigt tydliga signaler. Jag kan verkligen jobba till gränsen av utmattning, men när gränsen är nådd, då är det vila och återhämtning som gäller. Jag ifrågasätter inte min kropp i det läget.
Konståkningen har tagit stor plats i ditt liv. Funderar du någon gång på vad dina döttrar har fått ut av konståkningen?
– Jag tror de har fått enormt mycket. Det säger de själva också. Betty, som går teaterskola i New York, brukar säga att hon har fått både lusten till scenen och att uttrycka sig, men också disciplinen. En kombination av disciplin och lust som är nödvändig för att förverkliga drömmar.
– Men det finns de som inte passar för konståkning. Min son Aron började också med skridskoskola i Luleå konståkningsklubb men efter två säsonger vägrade han gå ut på isen. Han började spela hockey här i Boden istället.
Kan du känna dig ledsen för att det inte blev konståkning för honom också?
– Nej, tvärtom! Det är bra att de själva vet vad de vill. Aron är en lagspelare och passar för ishockey.
– Jag har insett att jag är en lagspelare och det är eventuellt en grej som jag kommer att sakna när jag inte har radion. Jag hoppas att jag kommer att finna nya lag, nya konstellationer. På nyårsafton ska jag leda Bodens nyårsfirande. Då är jag stjärnhimlen som binder ihop och får stjärnorna att lysa, men det är ett lag som får det att hända.
– För att inte tala om Christmas on ice. Där är det konståkare, koreografer, volontärer, artister, musiker... Ett jättelag och jag är spelande lagkapten.
– Radion och min relation till radiolyssnarna, det har varit mitt lyckliga äktenskap. Jag har verkligen gillat att göra radio, särskilt i direktsändning. Då är man verkligen en del av norrbottningens vardag. Det var en gubbe som sa till mig: "Jag sätter på radion och hör att du är där och världen är kvar".
– Jag kan faktiskt snudda vid känslan att jag sviker lyssnare som tycker om mig, genom att lämna P4 Norrbotten...
Men kan du inte känna att "Det är faktiskt inte så att ni känner mig. Jag är mycket mera än bara en radioröst."
– Jag vet att det finns de som inte tycker om mig. Jag har fått en del hatbrev genom åren och det finns personer som stänger av radion när de hör min röst. Jag tror de tycker att jag breder ut mig och är för personlig. Det är svårt att inte gripas av en primitiv instinkt att försvara sig när de negativa, anonyma påhoppen kommer. Till dem hade jag velat säga ”men snälla, förstå att jag är personlig med ett syfte!” Ibland vill jag bara underhålla, men oftare handlar det personliga greppet om att jag tror att ett svårt ämne blir lättare att ta till sig för lyssnaren.
När du har gjort radio, så har det varit radio Norrbotten?
– P4 Norrbotten har varit min bas men jag har gjort inhopp i rikssändningar. Jag har bland annat varit vikarie i Karlavagnen och gjort flera P4 dokumentärer.
– Ibland har jag varit lite avundsjuk på de personer jag träffat, specialister och forskare. Tänk att kunna något så bra! Men jag har förstått att min specialkompetens, den är att jag kan lyssna, förstå och förmedla.
Vi har inte pratat så mycket om tiden innan radion. Är du norrbottning?
– Jag är bördig från Tornedalen. Mamma och pappa är därifrån och Tornedalen var den fasta punkten. Vi var i Korpikylä på somrarna, men jag är född i Umeå och har bott i Skellefteå, Umeå igen, Kalix som länge var det ställe jag bott längst på, Jönköping där jag pluggade, Stockholm och sedan Unbyn när jag flyttade norrut igen.
– Det var enkelt när jag bodde i Stockholm för då var jag "norrlänning". Mamma har en teori om att det är alla flyttar som barn som gjort mig flexibel.
– Efter min utbildning fick jag jobb som journalist på Synskadades riksförbund, först på förbundstidningen något år. Ett väldigt bra sätt att bli orienterad i samhället. Vi tog upp allt men för en speciell målgrupp. Varenda kändis jag träffade fick göra ett verbalt självporträtt för att min målgrupp skulle få veta hur de såg ut. Det var en jättebra skola för radio. Radio handlar mycket om att kunna skapa bilder för lyssnaren.
– Hos Synskadades Riksförbund var jag i 10 år och sedan flyttade vi upp till Norrbotten, för att vi ville förverkliga drömmen om en gård på landet. Jag hade inget fast jobb, jag var barnledig. Jag jobbade extra på Radiotidningen på Norrbottens-Kuriren under sena nätter.
– Mina barn fick se väldigt mycket video när jag försökte sova ikapp på förmiddagen. Det gick väl så där...
– Maria Lindgren på radion anställde mig som vikarie sommaren 1999. Jag hade ingen erfarenhet av radio då och jag kommer alltid vara tacksam att Maria vågade ge mig chansen.
– Vi flyttade upp till Norrbotten hösten 1998 och det har vi aldrig ångrat.
– Här i Norrbotten är det tillräckligt litet för att man ska kunna få saker att hända och förverkliga sina drömmar.
– Samtidigt vill jag gärna visa resten av Sverige vilka vi är och vad vi har här i norr.
– Om jag har haft en "dold agenda", förutom att göra aktuell och angelägen radiojournalistik, så är det att stärka norrbottningarnas kollektiva självkänsla. Jag tycker att vi har så mycket som är vackert och härligt och bra här uppe. Jag vill att vi ska känna stolthet över det.
Känner norrbottningarna inte stolthet över Norrbotten?
– Jag tycker det har förändrats på de 20 åren som jag har jobbat på radion. Jag har inte sådan hybris att jag tror att jag är orsaken till det, men jag är en del i det stora pusslet. Det finns många som känner som jag, att är det dags att vi rätar på ryggen och inte ber om ursäkt för oss själva. Dags att vi tar den plats vi förtjänar och försöker sprida bilden av oss själva.
– Jag gjorde en enkät på stan i Stockholm för några år sedan för radion och det var inte helt upplyftande. Jag undrade "Om jag säger Norrbotten, vad tänker du då?"
– Många visste knappt vad de skulle säga. Jag träffade på någon som sa Luleå hockey.
Men om jag ställer den frågan till dig, vad svarar du då?
– Bra motfråga! Jag säger närhet, möjlighet att förverkliga drömmar och rejäla människor. Och framför allt kontraster! Kontrasterna mellan vintern med kylan och snön och sedan vår frodiga sommar när solen flödar dygnet runt.
– Det går inte att inte gå igång på det!
– Det finns en skönhet i kampen mot elementen, som inte ens den moderna norrbottningen kommer undan. Jag tänkte på det så sent som i söndags när jag körde bil. Det var hemsk snömodd och jag körde i 40 kilometer i timmen och jag tyckte det var obehagligt som tusan. Men jag kände att jag levde och det är en bra känsla.
Vilken person har varit den mest intressanta att möta under dina år som journalist hittills?
– Det är en ynnest att som journalist få göra alla de här mötena. Det är långt ifrån alltid ”kändisarna” som gör djupast intryck, men jag har ett brev från Astrid Lindgren inramat och hängande i hallen. Hon skrev och tackade ja till en intervju, efter många envisa förfrågningar från min sida.
Mötet blev av?
– Ja, det blev av i hennes lägenhet på Dalagatan i Stockholm. Det visade sig att vi hade samma litterära förebilder; Anne på Grönkulla och Huckleberry Finn.
– Astrid Lindgren hade slutat att skriva när jag mötte henne, eftersom hennes syn blivit så dålig. Jag frågade henne: "Men om du skulle skriva om någon, vem skulle du skriva om då?" Och hon svarade (och klappade mig på armen): "Då skulle jag skriva om dig!"
– Hon var verkligen enormt ... charmig. Men hon hade pondus samtidigt. Man tänker att hon bara var författare, men hon gjorde också karriär inom förlagsvärlden och hade den kapaciteten.
– Det här nya livet för mig handlar också en del om skrivande. Jag vill se vad som händer och vad som föds i mig när jag ger mig själv möjligheten. Jag har skrivit två böcker och jag har en vision om att jag ska skriva fyra, en för varje årstid. Och så har jag faktiskt skrivit en text som nu ska bli ett körverk. Det känns helt overkligt.
– Jag var i Unbyn och hängde tvätt utomhus i maj i år. Det var någon av de första försommarkvällarna och storspoven ropade och det var fullmåne fast samtidigt ljust. Det var ett så laddat ögonblick och jag fotade mina lakan som dansade i vinden och la upp det på twitter med slutorden ”det är så vackert att någon borde skriva en sång”.
– Då var det en man som är tonsättare som svarade. Han skrev: "Om du skriver texten, så gör jag musiken (kanske).”
– Jag känner ju många musiker, men jag har aldrig vågat ens närma mig... Jag känner mig så ödmjuk inför det som de kan och osäker på min egen förmåga, när det handlar om att skriva text till musik. Men när han skrev så där, då blev jag modig. Jag skrev en vers med utgångspunkt från just den här försommarnatten och min tvättlina.
– Han hörde av sig igen och tyckte att jag borde fördjupa texten , att det kändes som en potentiell ballad och att den borde bli längre. Jag var som i ett rus och skrev och skickade till honom och han tyckte att det var bra.
– Jag var så oerhört ödmjuk och tacksam bara över att få återkoppling. Att det sedan skulle bli något, det kändes otroligt.
– Men han hörde faktiskt av sig bara för några veckor sedan och berättade: "Jag har gjort ett körverk för damkör". Det är overkligt och fantastiskt, hur försommarnatten i norr och sociala medier kan inspirera!
– En nationskör i Uppsala ska framföra det i vår. Kosta vad det kosta vill, då ska jag vara där!
– Det kommer förmodligen inte att ge mig en krona i inkomst, men det är otroligt stort för mig.
– Mitt engagemang i Christmas on Ice har tidigare varit ideellt föreningsarbete för mig och jag kommer alltid tycka att det är något av det bästa jag gjort, att dra igång och hålla ihop det. Däremot når man ju en gräns och jag kommer inte att kunna fortsätta att lägga min själ i sådana stora event utan att faktiskt få lön för mitt arbete.
Vi pratade om bilden där du gör en volt på stadsmaran. Tänkte du någonsin under den här volten att ...
– Att nu kommer jag att hamna på bild i tidningarna? Nä. När det händer sådana saker, jag har ju råkat ut för en del grejor, så hinner man verkligen inte tänka. Min första tanke efteråt var: Ja, jag överlevde. Under volten vet man ju inte riktigt hur det ska gå.
– Jag och min son var med om en krock för några är sen och det hade kunnat gå hur illa som helst. Då stod det på löpsedlarna: "Radioprofil i trafikolycka".
– När det händer sådana saker, man gör en volt och man hamnar i en trafikolycka, det är då man blir kändis, en profil, plötsligt.
– Det gick bra, både med trafikolyckan och volten. Men det hände någonting med mig, jag går till exempel försiktigt nerför trappor och min medvetenhet när jag kör bil har förhöjts, kan jag lugnt konstatera. Jag har fått flera kvitton på hur snabbt allt kan förändras.