Ett foto från inryckningen 1984.
Året var 1984 och de var alla i 20-årsåldern när de såg varandra för första gången. Några kom från Boden, andra kom andra håll i landet för att rycka in på A 8/Fo 63 i Boden.
– Jag trodde inte det var sant när jag fick veta att jag hade blivit placerad här, berättar Göran Fransson från Stockholm.
Vid mönstringen hade han önskat K 1 i första hand och I 1 i andra hand – båda i Stockholm. I tredje hand önskade han S 3 i Boden, för alla var tvungna att ange ett alternativ i Boden. I slutändan blev det A 8 och som kompanibefäl dessutom.
– Men jag gillade att vara i Boden. Jag hade många kompisar som gjorde lumpen i Stockholm eller Norrtälje som de önskat, men de fick inte alls samma kamratskap. De åkte ju hem på kvällen, medan vi var kvar och lärde känna varandra väldigt väl.
De utgjorde en brokig skara med olika bakgrund, från olika landsändor och miljöer, som svetsades samman av allt de upplevde tillsammans.
– Det var ju lite speciella omständigheter, för på den tiden fanns det fortfarande ett reellt hot från Sovjetunionen, säger Göran Fransson.
Urban Bucht, Ulf Larsson-Flink, Paul Lindquist, Göran Fransson, Johan Danielsson och Per Nordlund sammanstrålar utanför Försvarsmuseum i Boden. Vissa av dem har inte varit i Boden på närmare 40 år.
De bodde i våningssängar på ett logement, sex personer i varje, eftersom de var kompanibefäl och låg inne 15 månader. Övriga värnpliktiga bodde i logement med 16 sängar, men hade i gengäld kortare tjänstgöring.
Ulf Larsson-Flink minns det som en lärorik tid.
– Vi fick lära oss att respektera andra och anpassa oss efter andra, ha ordning och reda, att ha kläderna på rätt ställe och ta hänsyn till varandra. Det blev en kamratskap, säger han.
Dagarna var inrutade och det fanns inte mycket utrymme för att göra något på fritiden.
– Klockan sex var det revelj, sedan frukost och sedan fortsatte allting. Man lärde sig disciplin, minns han.
Mycket av lärdomarna har han burit med sig genom livet.
– Det finns ingen annanstans man får ta så mycket ansvar, särskilt om man tänker på vad det var vi hanterade, säger Ulf Larsson-Flink.
Det blir många glada återseenden och kramar.
Per Nordlund och Urban Bucht ansluter sig och kramar om sina gamla lumparkompisar. De är båda uppvuxna i Boden men bor sedan länge i Sollentuna. Snart kommer också Johan Danielsson som har rest hit från Uppsala.
Per Nordlund får en flashback till sin första upplevelse av lumpen. För hans del skedde det ganska motvilligt.
– Jag var inte intresserad av någon militär karriär. Jag ryckte in direkt jag hade gått ut gymnasiet och ryckte ut igen när jag började universitetet, så det var två hela somrar som gick till värnplikten, konstaterar han med en suck.
Men det var bara att foga sig. Värnplikten var obligatorisk.
– Jag kommer ihåg när vi träffades första gången allihopa, att vi satt på en gräsplätt här utanför. Det var en surrealistisk upplevelse. Men vi var nog en bra grupp, för vi har ju hållit ihop och tycker om varandra och det blev trots allt en bra tid.
Johan Danielsson och Urban Bucht har fina minnen från lumpen.
Urban Bucht minns lumpen som en speciell period i livet.
– Vi byggde en gruppkänsla eftersom vi hade en gemensam uppgift att lösa. Det var en samling kreativa människor och vi hittade på ganska mycket roligt.
Han tänker efter ett ögonblick på vad han kan berätta.
– Allt kanske inte ska stå i tidningen. Eller jag tror absolut inte det ska göra det – men vi hade väldigt roligt, säger Urban Bucht och hela sällskapet börjar skratta.
Övre raden: Per Nordlund, Urban Bucht. Nedre raden: Johan Danielsson, Göran Fransson, Ulf Larsson-Flink och Paul Lindquist.
Ulf Larsson-Flink var den som var mest intresserad av det militära. Efter lumpen utbildade han sig till officer och blev kvar på A8 i elva år. Han hann till och med åka till Bosnien som FN-soldat.
Att han hoppade av officersbanan berodde faktiskt på hans gamla lumparkompis Göran Fransson som hade börjat driva ett företag i it-säkerhetsbranschen.
– Göran kontaktade mig och frågade om jag hade några funderingar på att göra något annat.
Han fick ett jobberbjudande, nappade och 1996 gick flyttlasset till Märsta.
När Göran Fransson berättade för kollegorna att han skulle anställa sin gamla lumparkompis som var kapten i försvaret som personalchef var de skeptiska.
– Men det blev tvärtom, de älskade honom, säger han leende.
Göran Fransson och Per Nordlund minns hur människor med olika bakgrund svetsades samman under lumpen.
Ännu en person dyker upp.
– Ni har blivit tunnhåriga, utropar Paul Lindquist skämtsamt och nya kramar delas ut.
Han bor på Lidingö och har anlänt till Boden på morgonen.
Även för honom var värnplikten en värdefull tid i livet.
– Man växte som människa. Jag tänker att killar generellt sett har ett behov av en struktur som man kanske inte annars har i tonåren. Vi lärde oss att ta ansvar, göra saker som inte alltid var roliga men ändå nödvändiga. Och vi blev ett lag.
Johan Danielsson reflekterar över försvarets utveckling.
Sedan de ryckte ut har det hänt mycket både inom Försvarsmakten och med det säkerhetspolitiska läget i världen. Berlinmuren har fallit, Sverige har rustat ner, den allmänna värnplikten avskaffades. Nu slår pendeln tillbaka och en upprustning av försvaret sker igen.
– Det har varit stora svängningar, vilket har märkts tydligt inte minst i Boden där militären var ett helt naturligt inslag när jag växte upp. Som barn lärde man känna ljudet av olika helikoptrar som flög över vårt villaområde och kunde skilja på dem. Sedan försvann mer och mer under 1990-talet, berättar Johan Danielsson.
Per Nordlund har gjort samma reflektion.
– Boden befann sig i nerförsbacke, för att inte säga i ett stup. Men nu är det helt annorlunda igen.
På kvällen blev det grillfest.
Umgänge med gamla befäl på kvällen.
Urban Bucht har rötterna i Tornedalen där minnet av Lapplandskriget fortfarande lever kvar. Han ifrågasätter till viss del den försvarspolitik som Sverige har fört de senaste decennierna.
– Vi kanske borde ha rustat ner på ett annorlunda sätt och inte lagt ner värnplikten. Det handlar om att man behöver ha en mental beredskap i ett land, säger han.
Idag är omvärldsläget på nytt osäkert och inte ens ett land som Sverige går säkert.
– Det visar hur otroligt sårbara vi är, säger Ulf Larsson-Flink.
Torbjörn Larsson föreläser om försvarets utveckling och framtid.
Det börjar bli dags att runda av intervjun. Sällskapet har ett digert program under kommande dygn.
Alla ska först få berätta vad de gjort de senaste 40 åren, vad de jobbar med och sin familjesituation, men också plocka fram var sitt lumparminne.
Därefter blir de en guidning på museet och så ska de få lyssna på föredrag från sin gamla plutonchef, som sedermera blev regementschef, om försvarets utveckling och framtid och om vad Natointrädet innebär. På söndagen blir det en rundtur på Rödbergsfortet.
Kompanichefen Rolf Emlén är värd för middagen.
Ikväll ska de hem till sin gamla kompanichef på grillfest. Fem av kaptenerna som var med och utbildade dem kommer också att ansluta sig och i natt ska de sova över på ett logement på nya A 8.
– Det ska bli fantastiskt roligt. Det är inte ofta man återser gamla kompisar efter 40 år, säger Per Nordlund.
De gamla lumparkompisarna ställer upp sig på en gruppbild på samma ställe där de tog en likadan bild för 40 år sedan: Urban Bucht, Ulf Larsson-Flink, Anders Erkén, Hans Karlsson, Björn Nordgren, Erik Isberg, Olle Rudström, John Ekman, Mats Nilsson, Paul Lindquist, Göran Fransson, Torbjörn Larsson, Johan Danielsson, Tomas Marklund, Per Nordlund och Lars Öberg.