Allt började för Ingrid Widmark som jätteung på ridhuset i Skelleftehamn. Då var det hoppning som gällde. Så hittade hon till westernridning.
– Nu finns inget annat, konstaterar hon utanför Bodens ridhus och håller ömt om sin häst Misty.
Ingrid Widmark beskriver westernridning som en ganska avancerad dressyrridning och mer på hästens villkor.
– Vi utgår från vad hästen kan och använder lösare tyglar. Allt blir mycket friare och trevligare för hästen.
Rein
Ingrid Widmark rider i klassen "reining". Rein är tygel på svenska. Här gäller tempoväxlingar, snabba vändningar och spinn där hästen står stilla med ett bakben och snurrar runt.
Ingrid Widmark har meriter men pratar ogärna om dessa.
– Ska vara riktigt ärlig vinner jag väldigt ofta, bekänner hon med ett stort skratt. Men när vi kommer nedåt Sverige placerar vi oss som tvåa eller trea.
Hennes häst heter egentligen RLM Don’t rein on me. RLM står för Rick LeMay, uppfödare och även domare under tävlingen i Boden. Ögonstenen kallas dock för Misty, är sju år och har mycket kvar att ge. Gärna på SM nästa år.
Fålla
Westernridningen bedrivs tävlingsmässigt i ett tjugotal klasser. I boskapsklasserna handlar det exempelvis om att lagvis driva in tre kor i en fålla. De grenarna kördes inte i Boden. Kuriren bevittnade när Trail genomfördes. En bana fanns med träbro och andra hinder samt en grind som ryttare och häst skulle ta sig igenom. Antal fel räknas. Pluspoäng kan ges för särskilt goda utföranden.
Ökning
Tävlingsvärden Lisa Nilsson, Haparanda, är aktiv fast med sin häst skadad. Hon är med i arrangerande Midnattsolens Westernryttare som har medlemmar från företrädesvis Norrbotten och Västerbotten.
– Vår förening har ökat otroligt mycket i östra Norrbotten. Och i Piteå finns många duktiga westernryttare.
Lisa Nilsson skulle aldrig bli westernryttare. "Cowboys", fnös hon. Så fick hon rida en westerntränad häst.
– Den var så välskolad och lätt att rida. Nu är jag fast.