Åsa Eriksson är kontaktperson i Norrbotten för organisationen SPES, Suicidprevention och efterlevandestöd. Hon är själv efterlevande och har valt att jobba ideellt för att dela med sig av det hon kan ge.
Hon talar med anhöriga till någon som tagit sitt liv. Hon berättar att de ringer till SPES i ren desperation och undrar vart de ska vända sig.
– Det finns mycket lite att hänvisa dem till, för så är det idag. Tyvärr funkar inte vården och många har länge sökt hjälp. Det är så långa väntetider till psykiatrin och även om man kommer dit så förstår de inte vilken hjälp man behöver. De verkar inte förstå problematiken, utan skickar hem människor med rådet att det går över bara de vilar Men det går aldrig över.
Förutom att de som ringer kan tala med henne eller någon av de andra kontaktpersonerna, så hänvisar hon dem vidare även till Mind För psykisk hälsa. De har också hjälplinjer.
– Det hjälper att prata med andra personer som själva är i samma sits. Jag brukar även hänvisa dem till kyrkan för där förstår de bättre, säger Åsa Eriksson.
Hon tillägger, att chocken inte blir mindre när en anhörig går bort i självmord för att man var medveten om att hen bar på tankar att ta sitt liv och kanske till och med gjort flera försök.
– Min bästa vän hotade flera gånger att ta livet av sig och lyckades vid sitt tredje försök. Vi visste att det skulle komma, men det gör inte chocken mindre. Det finns också andra som inte sett något tecken på att något varit fel.
Hon berättar att de träffades för många år sedan på utbildningen. De utvecklade en djup vänskap och pratade dagligen med varandra, långa samtal. Hennes vän blev 48 år och efterlämnade en dotter i tidiga tonåren.
– Vi var ett kompisgäng som försökte hjälpa henne. En gång satt vi tre dagar i rad på psykiatrin i Sunderbyn och försökte få hjälp, men de släppte inte in oss. Varje gång hon försökte ta sitt liv låg hon inne en vecka och kom sedan ut till ingenting. Varje gång jag hälsade på henne och skulle hem sa hon ”vi får se om vi ses igen”. Så dåligt mådde hon.
För vänner och anhöriga var det en tortyr i maktlöshet. Åsa Eriksson berättar att varje gång en ambulans åkte åt det håll väninnan bodde eller hon inte svarade i telefon så kastade hon sig i bilen och for hem till henne.
– Man lever under en press som inte går att beskriva för dem som inte upplevt den.
Efter vännens bortgång drabbades hon själv av posttraumatiskt stressyndrom. Hon säger att hon kom till en punkt när hon inte orkade mer.
– Då ringde jag till psykiatrin och frågade om jag måste ta bort mig. Först då fick jag hjälp. Den hjälpen har hjälpt mig mycket även om jag fortfarande drabbas av ångestattacker, som gör att jag knappt kan andas. Jag drabbas ibland av en enorm sorg, som jag inte kan beskriva. Det är en stor tomhet som överväldigar mig.
Det är en livslång process som efterlevande tvingas genomleva.
Vad tänker du då om att 13 av 14 kommuner i Norrbotten inte har någon handlingsplan?
– Det är för jävligt. Allra helst med tanke på att samtalen från anhöriga de senaste två åren har ökat. De berättar att de inte vet vad de ska göra eller vart de ska vända sig. Så ska det inte se ut i dagens samhälle, säger Åsa Eriksson.
Forskning visar att man genom systematiskt preventionsarbete kan förhindra självmord.
– Det kräver regelbundenhet i hjälpen.