Bröderna Banan med sin vänfamilj. Iraj och Taimaz Banan med Puppy, Maria Vikström Nordmark och Lars-Åke Vikström samt Touraj Banan.
Hon är sakkunnig inom områdena flykting, migration och folkrätt, men påpekar att Amnesty inte uttalar sig i media om individuella asylärenden. Amnesty väljer därför att inte kommentera bröderna Banans utvisningsbeslut.
Däremot klargör Madelaine Seidlitz att Amnesty arbetar mycket med tortyrfrågor och däribland frågan om tortyrskadeutredningar; både tillgången till en sådan utredning och också hur utredningen och dess resultat värderas av Migrationsverket och migrationsdomstolarna.
– Vi ser i vissa fall avgöranden som enligt vår bedömningar är felaktiga. Det gäller både hos myndigheterna och domstolarna.
Enligt Madelaine Seidlitz är det asylrättsligt, och enligt praxis från Europadomstolen, den framtida risken för förföljelse som ska bedömas.
– Om en person har utsatts för tortyr är det en presumtion för att det föreligger en framtida risk. Den presumtionen kan brytas om en myndighet eller domstol vid en sammantagen bedömning anser att det inte finns någon risk för att en person återigen skulle utsättas för tortyr. En sådan bedömning kan, i våra ögon som sagt, vara mer eller mindre korrekt.
Sverige hade beslutat att en man från Iran som torterats i hemlandet skulle utvisas dit. Europadomstolen för mänskliga rättigheter rev upp det beslutet, eftersom det fanns en stor risk att en utvisning av mannen skulle leda till att artikel tre bröts i Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Fallet är nästan identiskt med bröderna Banans i Boden. Svenska Röda Korset har dokumenterat deras skador efter tortyr och slutsatsen är att de utsatts för omfattande våld.
Hon hänvisar till ett svenskt asylärende som Europadomstolen för mänskliga rättigheter avgjorde 2010. Det har tydliga paralleller till utvisningsbeslutet av bröderna Banan i Boden.
Det målet handlade om en man från Iran, som sökt asyl i Sverige. Efter att ha deltagit i studentdemonstrationer mot presidenten och regeringen och krävt att studenter som arresterats skulle friges blev han själv arresterad och torterad.
Han flydde till Sverige där en specialist på rättsmedicin vid kris- och traumacentret i Danderyd undersökte honom. Läkaren intygade att mannen hade flera ärr efter skador på kroppen. Skadornas placering och utseende stämde väl överens med mannens utsaga om hur han hade blivit torterad.
Migrationsverket och Migrationsdomstolen beslutade ändå att han skulle utvisas till Iran.
Europadomstolen för mänskliga rättigheter var av en annan uppfattning. Den hävdade att det fanns väsentliga skäl att anta att mannen skulle bli utsatt för verklig risk att bli fängslad och utsättas för behandling i strid med artikel tre i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheter.
Artikel tre avser förbud mot tortyr: Ingen får utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Följaktligen fann domstolen att Sveriges beslut att utvisa mannen inte kunde verkställas.