Alireza under en utflykt till Storforsen.
När vi träffar Jawad Mohammadi har det bara gått ett dygn sedan han nåddes av beskedet att Alireza Shojaei, som i tre års tid bodde hemma hos honom, inte lever längre. Två stearinljus står på vardagsrumsbordet och lyser upp ett inramat porträtt av Alireza som ler försiktigt in i kameran. Han bär kostym och har en ros i handen. Bilden är från en skolavslutning, minns Jawad Mohammadi. Alireza utbildade sig till lastbilschaufför på Björknäsgymnasiet.
– Han älskade att köra bil och att reparera bilar. Han var jätteduktig på det, faktiskt. Han brukade hjälpa sina kompisar.
Alireza kom till Sverige 2013, som ensamkommande flyktingbarn. Familjen kommer ursprungligen från Afghanistan. Mamma, pappa och flera syskon, lever i dag i Iran. Jawad Mohammadi minns den sköra, ledsna pojke som han fick ta emot i sitt hem. Boendet i en annan kommun fungerade inte för Alireza, som vid den tiden mådde mycket dåligt. Han orkade inte gå till skolan. Socialförvaltningen placerade honom hos Jawad Mohammadi, som snabbt tog honom till sitt hjärta. Han har svårt att hålla tillbaka tårarna när han berättar om beskedet som förändrade allt.
– Jag läste en artikel om att någon hade blivit skjuten utanför Max i Boden. Jag delade den på Facebook. Lite senare ringde en kompis och frågade om det var sant att det var Alireza som hade blivit dödad. Jag sade nej, nej. Efter en stund ringde en av Alirezas kompisar och berättade att han är borta.
Jawad Mohammadis telefon har ringt oavbrutet sedan beskedet. Alireza hade många vänner. Under höstlovet ville han åka någonstans, ha lite roligt. Tillsammans med sin bästa vän tänkte han göra en bilresa till Finland.
– Men de fick veta att de inte skulle kunna åka över gränsen på grund av corona. De bestämde sig för att besöka en kompis i Arvidsjaur istället, säger Jawad Mohammadi.
När de sent på onsdagskvällen återvänder till Boden ber Alireza sin kompis, som kör bilen, att stanna till vid Max restaurang på Luleåvägen. Han är hungrig och vill äta någonting.
– Så här berättade hans kompis för mig: De är inne i restaurangen och Alireza tar fram sin mobiltelefon för att ta en selfie. Ett bord bakom dem sitter den här mannen.
Jawad Mohammadi tystnar en stund. Mannen som misstänks för mordet på Alireza är en kriminellt belastad 45-åring, från Boden. Han uppges ha blivit irriterad på killarnas fotograferande.
– Alirezas kompis har berättat att de började diskutera och "ordtjafsa" med varandra inne i restaurangen. Killarna bestämmer sig för att gå ut. Alirezas kompis går till bilen och startar den.
Alireza själv hinner aldrig stiga in på passagerarsidan. I närheten av bilen möter han 45-åringen igen. Det uppstår en ordväxling om det som hände inne i restaurangen. Plötsligt säger Alireza till sin kompis: "Jag har blivit skjuten".
– Hans kompis såg aldrig något vapen, fast han stod så nära.
Kompisen har beskrivit för Jawad Mohammadi hur Alireza segnar ihop och ramlar ned på marken.
– Han var helt vit i ansiktet. Hans kompis försöker göra hjärt- och lugnräddning, men känner att Alirezas puls är svag. Han ringer ambulans som är på plats inom sju minuter.
Kort efter händelsen gjordes en minnesplats i närheten av platsen där Alireza dödades.
Kompisen tas om hand av polis. Kort efter att ambulansen har hämtat Alireza avlider han av sina skador. Jawad Mohammadi säger att han fortfarande inte kan förstå att det har hänt. Att killen med det finaste leendet, som trivdes i skolan, jobbade extra inom hemtjänsten och var omtyckt av så många, inte lever längre. Han som precis hade tagit klivet in i vuxenlivet, hade egen lägenhet och tycktes gå en ljus framtid till mötes.
– Han hade utvecklats så otroligt mycket. När han kom till mig mådde han så dåligt, han saknade sina föräldrar och han kände sig inte hemma någonstans. Jag vet ju precis hur det kan vara när man kommer till ett främmande land och inte kan språket.
Jawad Mohammadis egen historia påminner en del om Alirezas. Han kom ensam till Sverige från Afghanistan som tonåring 2003. Som nyanländ delade han lägenhet med sex andra personer. Droger förekom överallt och det hade varit lätt att hamna snett. Men Jawad valde en annan väg, gick till skolan och tränade karate. När han blev vuxen bestämde han sig för att försöka hjälpa ensamkommande ungdomar. Han blev familjehemsförälder och kontaktperson. Belöningen har varit att se ungdomarna växa upp och bli självständiga. Alireza är kanske det tydligaste exemplet. De hade fortfarande en nära relation.
– I början, när han precis hade flyttat till en egen lägenhet, hade vi väldigt tät kontakt. Den sista tiden träffades vi en-två gånger i månaden. Jag och min fru brukade bjuda honom på middag. Jag sade till honom att jag alltid finns där om han behöver något, att han kunde ringa mig när som helst.
Jawad Mohammadi frågade polisen hur någon kan köra omkring med ett skjutvapen i bilen, i lilla Boden.
– Polisen har inte kunnat svara på det.
Han har aldrig sett några tecken på att Alireza skulle ha känt sig hotad, eller varit i konflikt med någon. Hans föräldrar i Iran befinner sig i chock, berättar Jawad Mohammadi. Nu vill de ha dit kroppen, för att kunna begrava sonen i familjens närvaro.
– Han var alltid glad, han verkade så lycklig. Nöjd med livet. Jag kan inte tänka på, eller förstå att Alireza inte finns mer.
I närheten av restaurangen har vänner ställt ljuslyktor runt ett porträtt av Alireza, som skulle ha fyllt 20 år nu i december. En blek oktobersol lyser över Boden. Någon har lagt röda rosor intill porträttet. "Vila i frid, älskade brorsan", står det på kortet.