21 juli 1969 - natten Max Aldrin aldrig glömmer

- Ett världens ståhej. Det lyste i varenda fönster i kvarteret fastän det var mitt i natten,
berättar Max Aldrin, 67, som i dag lever i Boden med sin fru Anita och två katter.Rädd för att flyga
Han visar upp ett tidningsurklipp som sparats från ungefär ett halvår före månlandningen 1969. "Värmlänning blir förste mannen på månen!". Sedan fick Max reda på att "värmlänningen" dess-
utom var en avlägsen släkting, född i USA men av svenskt ursprung. Max pappa var femmänning med Buzz Aldrin, vilket gör Max till en så kallad trassling, en släkting i sjätte led. Dock var enda kontakten med släkten på andra
sidan
Atlanten pappans kusin som bodde i Chicago. Han hette Edwin, liksom Buzz
ursprungligen gjorde, och
hade en son i samma ålder som Max vid namn Billy.Max bläddrar entusiastiskt i Norrbottens-Kuriren från den 21 och 22 juli 1969 och minns hur han som 27-åring bevittnade månlandningen. Och visst finns det likheter mellan de två "Aldrinarna".- Man ser att det är en Aldrin på snoken, vi har kraftiga
näsor. Men jag är livrädd för att flyga så det har vi inte gemensamt, säger han.Rockkung på 1950-talet
Han tar sig kanske inte till USA, och aldrig till månen. Men han tycker att utsikten från sjätte våningen är nog så nöjsam.Max Aldrin föddes i Piteå men växte upp i Svartöstaden i Luleå. Släkten var ursprungligen valloner från Belgien, som på 1700-talet kom till Värmland som smeder. Känd som "Little" Max Aldrin var han rockkung i Luleå för 50 år
sedan och turnerade landet runt och sjöng i band som
"Päronets" orkester. Han
bosatte sig sedan söderut med blivande frun Anita som kommer från Vittjärv.1969 jobbade Max på ett metallverk i Västerås. Han räknade ut att han skulle ha nattskiftet samma natt som månlandingen, men lyckades byta bort skiftet med en kompis. Landningen och månvandringen dröjde ända till långt in på natten och han kämpade för att hålla sig vaken.- Jag ställde flera väckarklockor. Landningen försenades av någon anledning så det dröjde till efter klockan två på natten, minns han.Han såg månlandningen hemma på sin svartvita tv. Det blänkte enormt av all metall och folie, och han såg skuggor som rörde sig i det ibland bländande skenet. Han tyckte att bilderna var bra, men de var de ju egentligen inte med dagens mått mätt. Det var otroligt att det överhuvudtaget gick vägen.- Det var otänkbart på den tiden. En verklig upplevelse som man minns lika väl som när Ingemar Johansson vann boxningstiteln eller när Kennedy blev skjuten. Sånt man aldrig glömmer.Det var inte förrän många år senare han förstod riktigt hur enormt stort framsteg han hade fått bevittna. Det fanns ingen garanti att de skulle kunna komma tillbaka. Det var tuffa pojkar som genomförde en riktig prövning och Max kände lättnad när de väl klarat sig tillbaka till jorden.Som Blixt Gordon
- Rent vetenskapligt det största jag varit med om. Det var som att allt stod stilla, som när Ingemar Stenmark tävlade. Säkert också mycket tack vare att han var svenskättling.Max glömmer aldrig när hans trassling Buzz Aldrin kröp ur rymdkapseln och hur han gjorde sällskap med Neil Armstrong och liksom i slow motion började hoppa runt. Det var sånt han bara hade läst om i Blixt Gordon eller Stålmannen.- De såg ut som småpojkar som lekte, berättar han.Och visst blev Max också känd i grannskapet, som släktingen till "han som landat på månen". Nere på stamhaket Stopet i Västerås fick han frågan en kväll.- Ju längre kvällen gick blev jag närmare och närmare släkt med Buzz, till sist var vi nog brorsor, säger han och skrattar.För en kväll var de bröderna Max och Buzz Aldrin. Men den vita lögnen är han nog förlåten i dag.

21 juli 1969 - natten Max Aldrin aldrig glömmer

Max Aldrin, 67, satt som klistrad framför sin svartvita tv när Neil Armstrong och Buzz Aldrin, svenskättling och avlägsen släkting till Max, blev de första människorna att vandra på månen. Natten till i dag var det exakt 40 år sedan det hände.