Ann-Sofie Eriksson säger själv att hon har åldrats i förtid av den kroniska smärta hon har.
49-åriga Ann-Sofie Erikssons liv de senaste fyra åren kan sammanfattas med ett ord. Smärta. Smärta som hon lever med dygnet runt, fysiska plågor och upplevda trauman som har fått henne att åldras i förtid. Hennes kropp är helt slut och en stor del av orsaken är den operation som var tänkt att ge henne ett nytt, hälsosamt liv.
– Jag gjorde en gastric bypass i februari 2020. Jag var väl informerad om vad en viktoperation innebar och mina förväntningar var skyhöga, berättar hon där hon sitter vid köksbordet hemma i Bodsvedjan i Boden.
Hon kände till att en del patienter drabbades av komplikationer, men trodde inte att hon skulle vara en av dem. Hon såg fram emot ett liv där hon skulle bli av med övervikten, få ordning på sitt höga blodtryck och slippa sin astma. Istället beskriver hon åren efter operationen som ett "rent helvete".
– Dagen efter operationen var vi tre patienter som låg i samma sal. När jag vaknade var de andra två uppe och gick. De drack buljong och hade klätt på sig. Jag låg kvar i sängen och tänkte: "Hur kan de må så där bra?" Det kändes som om en helikopter hovrade ovanför mitt huvud, det susade i öronen.
Läkaren kom fram till sängen och skulle titta på hennes mage. Han drog upp den vita skjortan.
– Hela magen var röd, blå och grön. Det blev akut operation igen, mina anhöriga... De trodde att de skulle tappa mig, säger Ann-Sofie Eriksson och ögonen fylls av tårar.
Hon hade drabbats av inre blödningar i magen. Kort efter operationen blev hon utskriven. Smärtan i magen fanns där, dygnet runt, en molande smärta som kommer så fort hon äter eller dricker. Redan första helgen hemma fick hon åka in till jourcentralen. Läkaren som undersökte henne konstaterade att hon hade så lågt blodvärde att hon borde vara inlagd.
Ann-Sofie Eriksson och sambon Timo Paaso hoppas att politiker och tjänstemän ska få upp ögonen för hur hon och andra patienter far illa i sjukvårdskrisen.
– Jag har åkt in och ut från Sunderby sjukhus, för att de ska utreda mina magproblem. Jag vet att jag måste äta och dricka för annars dör jag ju. Men det gör så ont.
Sambon Timo Paaso hittar halvätna bananer på köksbänken. Ann-Sofie lyckas aldrig få i sig en hel. Hon har inte fått några svar från läkaren på kirurgen om som är fel. Hennes bild är att han inte heller vet svaret.
– Det enda svar jag hittills har fått är ett "vissa patienter drabbas av komplikationer".
I början av december genomgick hon en röntgenundersökning. Den visade att det fanns något avvikande i tjocktarmen.
– Då började mina tankar snurra. Kirurgen tyckte det var bra att de nu äntligen hittat något som kanske kan förklara mina magsmärtor. Tidigare undersökningar har ju inte visat att något är fel.
Ann-Sofie Eriksson och Timo Paaso är oroliga över att hon kanske har drabbats av en allvarlig sjukdom, som cancer.
Ann-Sofie beskriver det som om det finns ett "stopp" någonstans i magen. Hon kan inte gå på toaletten som vanligt. Avföringen är antingen stenhård eller rinnande. Oron över att hon har cancer eller något annat allvarligt växer. Hon har en tid för koloskopi, den 8 januari. Men för att undersökningen ska kunna genomföras måste hon dricka fyra liter laxermedel, hon som i bästa fall kan få i sig en liter vätska om dagen.
– Enligt sjuksköterskan jag pratade med i telefon finns det inte tillräckligt med vårdplatser för att de ska prioritera mig. Jag måste ju få göra min undersökning, om det är cancer kan det ju gå fort, säger hon.
– Det här måste komma fram, vilka situationer som folk hamnar i. Tänk om det är cancer och den har spridit sig? Tänk om det hinner bli för sent att göra något medan hon väntar på att bli undersökt?, säger Timo Paaso.
Ann-Sofie Eriksson och sambon Timo Paaso hoppas att hennes berättelse ska väcka reaktioner och kanske leda till att andra slipper gå igenom det hon har tvingats göra.
Ann-Sofie Eriksson är i dag sjukskriven på heltid, då hon även har genomgått en höftoperation. Trots att höften också smärtar är det magen som alltid är värst.
– Jag är lika sugen på mat som alla andra, jag kan känna mig jättehungrig. Men du ser nu, jag sitter uppe vid bordet bara för att du är här. Om jag hade varit ensam hade jag gått och lagt mig direkt och jag har bara ätit en halv macka. Jag har fyra barn och två barnbarn och jag brukade vara väldigt aktiv. Nu orkar jag ingenting.
Än har hon ingen annan information än att hon måste dricka laxermedlet om han ska få sin undersökning den 8 januari, men hon säger att hon aldrig kommer att klara av det.
– Jag förstår att det saknas vårdplatser. Men om jag tvingas åka in akut, då måste de ju ta ihop mig. Jag bryr mig inte om jag måste ligga på en brits i korridoren, jag vill bara få hjälp.