Förutom gotländska rockgubbekollektivet Grymlings är det två saker jag förknippar med Mikael Rickfors: att han under en tid i min spädaste barndom var sångare i självaste The Hollies, samt, på andra sidan av kreddighetsskalan, att han gjort en inte så litet enerverande låt om att köpa vingar för pengarna. Med en sådan meritlista är det inte utan att jag blir nyfiken på hur mötet mellan denne gamle rockräv och Norrbotten Big Band, förstärkta med musikaliska dynamitpaketet Trio X, ska förlöpa. Faktiskt riktigt bra, kan jag konstatera efter två timmar på Sagateatern i hjärtat av Boden.
Det hör ju till tjusningen med den brokiga samling gästartister som länets spetsstorband spetsar sin cocktail med att den skiftande musikaliska bakgrunden ställer storbandsfenomenet i ständigt ny belysning - där Marilyn Mazur stod för himlastormande slagverksavantgardism bjöd Joey Calderazzo och Jeff ”Tain” Watts på stenhårt svängande samtidsjazz; med Rickfors vid rodret styrs skutan av naturliga skäl mot bluesigare och rockigare farvatten. Knappast det mest nyskapande NBB-imperiet presterat, men ett imponerande fullödigt hantverk från första till sista tonen. För sjunga, det kan karln; att storbandet kan spela vet vi ju redan. Och mellansnacket – om allt från öar till blodtörstiga fasaner och likheten mellan Stockholm och Carlos Santanas mexikanska hemby - är små under av avspänd hejdlöshet.
Det börjar i sugande gangsterfilmsstil med Rickfors’ bluesiga stämma och Karl-Martin Almqvists dödsskönt brötande sax mot en fond av mäktigt becksvarta blåstoner, och sedan fortsätter festen genom ett 15-tal nummer där klangfabrikanterna på scenen ystert svävar iväg i olika riktningar; här finns såväl fullfjädrade soulnummer som hymnartat lyrisk folkrock i bästa Van Morrison-anda, en suverän cover på Warren Zevons ”Searching for a heart” och en riktig evergreen i form av ”At last”, med vispiga trummor och ljuvligt blås - som en stor, fluffig gräddbakelse på ett femtiotalscafé. På den imponerande ”Learning to walk” tar Rickfors och den svassande storbandskolossen ett duktigt kliv ut ur blueshagen för att jazza till det å det grövsta, på samma gång Coltrane-fritt och ärkeprecist , med Håkan Broströms lyriskt vildvuxna sopransaxsolo renderandes en svallvåg av välförtjänta applåder.
Och visst dyker även den enerverande låten om de där jämrans vingarna upp, men banne mig om inte sångarens magnifika självironi och storbandets sylvassa brasskirurger - inklusive en diaboliskt koncentrerad Danne Johansson på flygelhorn - lyckades snitta bort så gott som all gubbrockig trötthet ur den uttjatade dängan. Jag kan inte annat än buga mig - för detta musikkirurgiska konststycke, och för en synnerligen njutbar kväll där Mikael Rickfors med storbandets och den ettriga trions hjälp befäste sin position som en populärmusiken äldre statsman med det vokala klöset och de klädsamt självironiska poserna i behåll.