Ett öppet landskap

Kanske skulle Anders Larsson byta ut titeln snickare och sätta dit nybyggare. Tanken går till gamla tiders nybyggare när man hälsar på hos Anders Larsson och sambon Anette Lundström. Ett stall är under uppbyggnad och från hundgården följer några draghundar vad som händer med nyfikna blickar. Fyraårige Martin Larsson tar en sväng med cykeln medan pappa Anders sätter på kaffe.- Hade det handlat om pengar så hade jag aldrig gjort det, säger han och syftar på det uppröjningsarbete som han dragit igång. För den som inte sett hur gårdsstället såg ut när han övertog det 1996 är det svårt att förstå vidden av hans arbete. I dag har den gamla igenvuxna åkern förvandlats från skog till grön gräsmatta. Samma sak gäller de gamla slåtterängarna som ligger mellan honom och Bjuråälven som ringlar förbi hans ägor några hundra meter från förstukvisten. Hur många har inte gått med en dyster känsla inombords när man passerat sin hemby och sett att de ängsmarker som en gång brukades bara får stå och förfalla. Från ord till handling
Det som skiljer Anders Larsson från många andra är att han gått till handling där andra nöjer sig med att prata. Han berättar att det var hans farfar Gunnar Larsson som byggde upp gården under 1900-talets första hälft. I den lilla byn Bjurå i Norrbottens inland fanns då en dryg handfull bönder. I dag finns en enda kvar. Anders Larsson själv är snickare men hans farfar hade sex kor och tre hästar som mest men jordbruket lades ned i mitten på 50-talet. Sedan hände det som är en så typiskt för Norrbottens inland; marken förblev obrukad och till sist var det öppna landskapet borta. Anders Larsson berättar att han länge gått med tanken om att återställa marken som den en gång var.- Jag har alltid mått dåligt när jag sett hur markerna har fått förfalla och skogen och marken är mitt intresse så jag bestämde mig för att börja ta upp ängarna igen, säger han. Men att ta upp åkermark som fått stå orörd i 50 år är inget som görs i en handvändning. Han började med fältet närmast huset. I dag tränger grönt gräs igenom resterna av tuvor som slaghacken förvandlat till smulor. Sedan berättar han lite om hur han gått till väga. - Jag började med att hugga, röja och bränna. Sedan köpte jag en vanlig betesputs med liggande knivar som tog gräs och mindre buskar, berättar han. Blodad tand
Men den visade sig vara för klen men markarbetet hade gett honom blodad tand och 2002 köpte han sin första slaghack. - Det var en bakmonterad slaghack men den var det en del bekymmer med. Det blev en del reparationer. Den fungerade inte som jag ville att den skulle göra, säger han. Många hade kanske gett upp i det läget men i stället för att kasta in handduken bestämde han sig för att införskaffa en kranhängd slaghack av märket Berti 220 TAP. Den sitter i dag på hans jordbrukstraktor och han myser när han berättar om hur effektivt den maler ned tuvor och småbuskar. - Titta, säger han och håller upp en näve med material som slaghacken bearbetat. - Det här multnar sakta ned och blir till näring åt jorden. Gräs och små träbitar som ligger som en matta på marken. - Har man en sån här att jobba med är det ingen fara, säger han med ett visst mått stolthet i rösten. Men när han säger "ingen fara" bör man sätta allt i proportion. Han inledde röjningsarbetet under 90-talet och i dag har 3,5
hektar mark förvandlats från igenvuxen skog till öppen mark. Det handlar om ett idogt och målmedvetet jobb, alltså inget för den som vill se resultat över en natt. - Det var såna här träd som stod på ängen, säger han och grabbar tag i en björkstam som står vid ängens kant och som mäter cirka 20 centimeter i diameter. Det handlade alltså om en hel del arbete med motorsåg och röjsåg och åtskilliga brasor med ris. Sonen Martin tar upp en pinne och leker att han är ute på jakt och Anders förmanar honom lite när "jakten" blir alltför vildsint. - Det känns bra att gå i skogen nu. Så var det inte förut. Där ett tag blev jag nästan illamående av att se hur så mycket fick stå och förfalla, säger han. I köket står en träskulptur som en lokal byahantverkare gjort och den föreställer farfar Gunnar Larsson. Den fick han av en lokal träsnidare. - Han ville att jag skulle ha den. Jag tyckte att den skulle stå där på hyllan i köket. Den är riktigt lik, man ser att det är farfar, säger Anders och blickar upp.Hans farfar var en erkänd arbetskarl som ägnade stor del av sin vakna tid åt att bruka och sköta marken. Röjde helt själv
- Mycket av marken som jag arbetar med röjde han upp helt själv. Då handlade det inte om fina slaghackar och traktorer utan det var med handkraft, säger Anders och fortsätter: - Pappa berättade hur de dikade här för hand. Sedan blir han allvarlig: - Gammelfolket hade nog vänt sig i graven om de sett hur mycket av markerna som de slitit så mycket med bara fått stå och förfalla. Det finns i alla fall en "gamling" som hade fått vara stolt. - Jag tror att han hade tyckt om det jag gör. Men nu var inte det primära målet att göra det här av respekt mot tidigare generationer. I stort sett alla levande varelser runt gården sätter värde på Anders och Anettes arbete. - Jag har sett både älgar och rådjur stå där och beta och det är ju roligt att få påhälsning av dom. Sedan har det blivit mindre mygg sedan det blev mer öppet, säger han.Den vinsten delas lika mellan hundar hästar och människor som plågas ordentligt under de värsta myggåren. I övrigt är det skralt med vinster, åtminstone om man vill räkna det i kronor och ören. Främst handlar det om ett genuint intresse att arbeta och vårda den mark man äger. På sikt är också tanken att bli självförsörjande med hö. Vill ha en nordsvensk
Precis som det var en gång för länge sedan.- När stallet är färdigt kommer vi förmodligen att köpa en nordsvensk brukshäst. Det är i alla fall tanken, säger Anders. Fram till dess får man nöja sig med de 90 hästar som finns under huven på jordbrukstraktorn. Och de lär komma väl till pass för ännu återstår det att förvandla 2,5 hektar igenvuxen mark till öppet landskap. - Jag lär nog ha jobb, det är nog ingen fara. Redan i dag har jag hjälpt några att grannar med att hålla öppet närmast gårdarna. Det säger Anders Larsson - en nybyggare av vår tid.