Varför heter det mountainbike om de flesta använder de flerväxlade cyklarna till att pendla till och från jobbet i tätorten? Vi får vända oss till en herre som haft idéer utöver det vanliga för att påminna oss om vad bergscyklande verkligen innebär. 16 dagar och 7 timmar tog det för Mattias Skantz att cykla hela den svenska fjällkedjan från Treriksröset till Grövelsjön – 1567 kilometer totalt. I omgångar fick han såklart bära sin mountainbike, men bedriften är stor även jämfört med Skantz tidigare äventyr om att bestiga 368 toppar på 365 dagar. Men du behöver såklart inte avverka 150 mil för att njuta av en cykeltur i fjällmiljö.
Undertecknad riktade blicken mot Björklidens Fjällby. En turistort som mest är känt för sin skidåkning, men vars säsong blir allt längre i takt med att besöksnäringen i Kiruna växer sig starkare. För den som vill prova på att cykla i fjällen är det som med så mycket annat en kostnadsfråga. Ska jag lägga tusentalskronor på cykel och annan utrustning? Då är det lämpligare, och mer hållbart, att hyra en cykel för att prova på.
Sagt och gjort. I skidshopen möts jag av Ida Löfgren som säsongsarbetar som guide.
– Vi märker ett större intresse för att pröva på cykling och vi ordnar turer till Rallarkyrkogården, berättar hon.
På med hjälm och ställ in sadeln. Testa växlarna och det bär av. Det som slår mig är hur lätt det ändå går i uppförsbackarna. Nu var den första backen såklart körd pistmaskin på vintern och fyrhjuling på sommaren.– det gick för lätt. Men även när leden smalnade av var det inte stört omöjligt. På plattmark är var det rent behagligt att röra sig i fjällandskapet på två hjul.
Det är en tidig höstdag i augusti och dimman ligger tät men regnet har uteblivit. Cuonavaggi, Gåsdalen, syns knappt i dimman när jag riktar blicken bort mot Abisko. Utsikten och naturupplevelsen är det som lockar många ut i fjällen.
– Att cykla kan vara något för den som tycker att det är lite segt att vandra. Du får fortfarande naturupplevelsen, men med något extra.
Faktum är att du inte ens behöver vara särskilt våghalsig. Det kan gå fort utför, men uppför handlar det mest om teknik. Att ta sig över stenar och i löst hjortronris är en utmaning men känslan av framgång när du lyckas ta dig upp för den där omöjliga uppförsbacken utan att stanna en enda gång är svårslagen. Utför är en annan femma. Där kräver det ett visst mod, men att susa fram i lätt nedlut längs en vandringsled (se upp i backen!) är också det en känsla av ren lycka.
– En annan fördel med att det just går lite snabbare är att du kan avverka turen till ett mål som Kratersjön eller Låkktatjåkko lite snabbare och får mer tid att njuta av resmålet, säger Ida Löfgren.
För undertecknad var det första gången på mountainbike i fjällen och det gav blodad tand. Kittlandet i magen nedför är kanske något för den adrenalinstinne och det går bra att sätta nivån efter kunskap. Men det som gav mest mersmak var nog ändå utmaningen i teknik att ta sig upp på fjället och känslan av att klättra över ett krön med balansen i behåll. Det fina är att du kan styra din utmaning själv och om det blir för svårt går det alltid att gå en bit ¬då dagens cyklar är relativt lätta.
Du behöver inte vara någon Mattias Skantz för att njuta av en cykeltur i fjällmiljön – det räcker gott med en dagstur på två hjul.