Från kåkstad till förort

De flesta som bor i området bor i bostadsrättslägenheter, hyreslägenheterna är färre, men de finns. Nedanför Skogsvallen finns villaområde och på Klintbacken finns bostadsrätter i radhus och villor. Eleverna på Bergviksskolan blir färre i takt med den generationsväxling som området genomgår, men visst flyttar barnfamiljer in på området och trivs. Då och då ökar klottret, vandaliseringen och bilinbrotten i området. I sommar har området runt skolan drabbats av vandaliseringen. Men i början av förra seklet var det värre. Då fanns på Bergviken den så kallade Bergviksligan, ett gäng ynglingar som hävdade sig med knytnävarna på ett sätt som gjorde att stadspojkarna inte vågade följa Bergviksflickorna hem på grund av risken för att åka på spö, berättar Bertil Pettersson från Luleå hembygdsförening. Gjorde slut på Bergviksligan Ragnar Strand, typograf och maskinsättare på Norrbottens-Kuriren på 1950-talet, berättar i en artikel i tidningen 1952 om stenhuggaren Bergman som gjorde slut på Bergviksligan. Bergman, berättar Ragnar Strand i artikeln, hade blivit varnad av grannarna att ligan intresserade sig för honom och hade gjort en batong av en bit presenning fylld med smågrus och stendamm. ?Sent på hösten kom han i mörkret gående ensam mot hemmet.? Bergman bodde vid den tredje järnvägsövergången från stan räknat. Nu finns bara en järnvägsövergång kvar. ?Just som han passerat järnvägsövergången,? berättar Ragnar Strand, ?fick han en aning om att allt inte stod rätt till.? ?Bergman fick sig en ?karamell? av en osynlig näve bakifrån i mörkret. Han föll, men samtidigt behöll handen sitt grepp om batongen och den kom nu fram fortare än kvickt. Bergman kunde inte själv minnas hur det gick till, troligen var han litet omtöcknad av det första slaget han erhållit, och han fann sig själv ett tu tre omringad av några gestalter, som genom samtidig attack skulle fullborda den trevliga upptakten. Men Bergman rullade runt ett par varv och kom kvickt på benen, och så satte han igång med batongen för fullt. Och det var smällar som tog. Med endast ett ordentligt blåöga och en svullen haka drog han sig ur striden som segrare. Ligapojkarna lär ha blivit så illa tilltygade att de efter den betan praktiskt taget övergav sin hobby att klå folk.? Så långt artikeln av Ragnar Strand. Hela artikeln finns hos Luleå stads arkiv för den som vill läsa mer om originalen på 20-talets Bergviken, exempelvis Emil Palmén som hade egen karusell. Kåkstad från början Bergviken var en kåkstad fram till mitten av förra seklet. På Klintbacken var det obebyggt och skogen bredde ut sig där Bergviksskolan nu ligger. Där fanns till och med en liten tjärn, numera utdikad och torrlagd. På området bodde Siken, ett original som karvade korv med en kniv som han körde ner i bordet när han inte använde den. Kallkällan byggdes under miljonprogrammets dagar, i mitten av 1960-talet. De senaste åren har en del av husen rustats. Området har fått bredband och inglasade balkonger. Förr hände det att Bergviken kallades Jerusalem, efter det att en religiös väckelse svept över området. Ännu i dag har tre kyrkliga samfund lokaler i området. I Kallkällan finns församlingslokal för domkyrkoförsamlingen av Svenska kyrkan och Jesu kristi kyrka av de sista dagars heliga och Jehovas vittnen ?bor? grannar strax ovanför järnvägen. Posten var slakteri Rätt många av de som bodde på Bergviken var ?järnvägare?, verkstadsarbetare på Notviksverkstaden. Varje morgon kom tåget från stan och hämtade upp arbetarna för vidare färd ut till Notviken. På området, där poståkeriet har lokaler nu, fanns en gång Norrbottens slakteriförenings slakteri. Där arbetade Simon Brandell. Han var visserligen inte bosatt i Bergviken, men ännu i denna dag går han och klipper sig hos Peter Andersson på Bergvikstorget. Där Peter Andersson klipper sina kunder sedan tre, fyra år tillbaka har det varit frisersalong ända sedan 1950-talet. Salongen öppnades av en norrman som hette Wigeland och kom från Harstad. Ett tag fanns här arbete för två frisörer. Ännu i dag har Peter Andersson kvar stolarna från 50-talet. Strigeln hänger redo, men det är mest som prydnad. ? Kommer någon in och vill bli rakad, så får jag väl låna honom maskinen, säger Peter Andersson. I lokalen var förr Konsums mjölkbutik och kakelplattorna på väggarna minner om den tiden. Simon Brandell hade hundratalet arbetskamrater på slakteriet. Ola Andersson minns han speciellt. ? Han var slaktare. När Simon Brandell började klippa sig i den här lokalen kostade en klippning något i stil med fem kronor. För dagens klippning får han betala 220 kronor. Tiden går.