Är du ett barn och utsatt för våld. Då beror det på bostadsort vilken hjälp du får, menar Rädda Barnen utifrån rapporten "Brott mot barn" som organisationen har tagit fram.
Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin skriver i en debattartikel att det i alldeles för hög utsträckning är postnumret som styr vilken hjälp barnet får.
I rapporten framgår det att rikssnittet för de brottsmisstankar som utreds inom 90 dagar ligger på 66 procent.
Beroende på närmsta åklagarkammare kan det skilja sig markant, från 83 procent i Karlstad till 48 procent i Norrköping. Åklagarkammaren i Luleå har ansvar för hela Norrbottens län och ligger på 64 procent.
Det finns i dag 30 så kallade barnahus i landet dit barn som utsatts för olika typer av våld skulle kunna komma till med alla myndigheter samlade under ett tak. Rädda Barnen vill till dessa se ett ramverk för att olika myndigheter ska kunna utbyta information över sekretessgränserna.
Carin Johansson är ordförande för Rädda Barnen i Norrbotten och under vintern 2011 skrev hon en debattartikel där organisationen pekade på myndigheternas handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Då drev man frågan om ett så kallat barnahus i länet.
Förslaget fick inget gehör men Carin Johansson och Rädda Barnen vill fortfarande att ett barnahus ska bli av.
– Vi är i ett stort behov av ett barnahus och det är oförklarligt varför inte Norrbotten är intresserat av det. Barn och ungdomar har det ganska tufft nuförtiden som man kan höra nästan varje dag i både radio och tv, säger hon.
Senaste gången var man i kontakt med både landstinget och länsstyrelse kring ett barnahus men frågan rann ut i sanden.
– Vi tog fram ett bra underlag och flera skäl till att satsa på ett barnahus. Det blev då stopp från olika håll och orken försvinner när man inte får igenom såna viktiga saker. Kostnaden var säkert ett skäl men så långt kom vi aldrig.
Eftersom Norrbotten är ett stort län tror Carin Johansson att ett barnahus på en specifik plats blir svårt.
– Vi inser själv att ett fysiskt hus kanske är lite svårt men man skulle kunna tänka sig någon slags ambulerande tjänst som åker runt. Då vet ungdomarna att nu kan jag gå dit och berätta min historia, säger hon.