15 mars 2012, 14.57. Tiden stannar när Herculesplanet dammar rätt in i en bergvägg i Kebnekaisemassivet. Kaffet i muggarna på samtliga av Sveriges nyhetsredaktioner lämnas orört att kallna. Kan det verkligen? Ett helt plan av den storleken?
Carl-Johan Olofsson befinner sig bara kilometrar från nedslagsplatsen med bergsplutonen. De övar i området just den här veckan, och timmar innan kraschen har de varit ute och tränat på navigering i dåligt väder.
Dagarna innan har ägnats åt att reka området.
– När frågan väl kom vid 17-tiden, om vi kunde ta på oss att inleda räddningsuppdraget, fanns det aldrig att det skulle bli ett nej. Ingen hade så bra koll på området i och omkring nedslagsplatsen som vi hade, ingen var bättre tränad för uppdraget som vi var och är, säger Olofsson.
Kanske var det meningen, resonerar han.
Egentligen skulle man ha varit med i den militära övningen Cold Response som pågick då, men det beslutades att man skulle öva med bergsplutonen på eget håll.
Renskötaren, som kom att tipsa larmcentralen om Carl-Johan Olofssons närvaro i området, mötte plutonen på av en slump vid en fastkörning.
– Vi hjälpte varandra lös. Hade vi inte träffat honom där… det är så många bitar i det här som får en att undra om det kanske var meningen att vi skulle finnas där.
Olofsson tog timme för timme med sökandet, men när vädret blev för dåligt och man inte visste hur mycket snö som hade hunnit packas på bergssluttningarna, fick han fatta ett mycket jobbigt beslut.
– Det var helt enkelt för farligt att vistas där ute. Lavinrisken, bland annat. Hela Sverige satt och höll andan och ville veta mer, vi visste inte om det fanns överlevande. Jag avbröt sökandet i väntan på bättre väderförhållanden. Otroligt tungt.
Aldrig anade Olofsson, när han utbildade sig till militär bergsguide i Österrike, att det var här han skulle hamna.
Leda en insats där han skulle få se saker andra knappt törs drömma om.
– Nedslagsplatsen. Att ett plan av den storleken kan gå i så små bitar. Det var ofattbart och liknar ingenting jag någonsin sett förut. Och stanken av flygfotogen, den glömmer jag aldrig.
Bärgningen blev svår. Delar av planet låg utspridda på en vertikal bergsvägg.
Polis, haveriutredare, helikopterpilot och bergsplutonen hjälptes åt.
– En stark laginsats. Vi kom varandra nära under de dagarna.
Och knappt har alla haveridelar bärgats från Kebnekaise så smäller det igen, det här gången nära Ritsem i Jokkmokksfjällen, natten mot den 8 januari i år.
Ett postflyg på väg från Oslo till Tromsö.
– Ett telefonsamtal man tror och hoppas att man bara kommer att få en gång i sitt liv, kommer igen. Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig att det skulle kunna bli en andra gång.
Och något nej fanns inte den här gången heller.
– Det var självklart att göra det. Vi lärde oss mycket från Kebnekaise och fick jobba med samma team i Ritsem, en trygghet i sig med kända ansikten. Jag behövde knappast fråga min personal. Det är med tankarna hos, och respekten till, de anhöriga som vi arbetat på de olika platserna. Att bidra till avslut. Armén jägarbataljon har känt sig behövd. En del saker har naturligtvis varit jätte jobbiga att se. Kvarlevor, personliga tillhörigheter. Men man hanterar det. Vi hanterar det, säger Carl-Johan Olofsson.