Hela helgen: "Flottningen var rena semestern"
Alla människor har sin historia, men få kan se tillbaka på nästan ett helt sekel.
I Arvidsjaur finns Thure Backteman, 96 år.
Böjd av ålder och hårt arbete med skog och jordbruk, flottning och tjärdalsbränning - värv han minns med glädje och stolthet.
I Arvidsjaur finns Thure Backteman, 96 år.
Böjd av ålder och hårt arbete med skog och jordbruk, flottning och tjärdalsbränning - värv han minns med glädje och stolthet.
Lite svårt att riktigt komma ihåg och berätta sin historia är det bitvis för gamle Thure, men man slås av hur fascinerande liv dessa gamla, män och kvinnor, har levat. Thures händer vittnar om krafttag, nödvändiga för att föda en familj men också om lusten till en skön konst.
- Jag har förstört dem med allt slöjdande, barnen tjatade på att jag skulle sluta men det var svårt. Jag hade ju lovat att göra en kosa var till varje barnbarn och jag har ju några, säger Thure lite plirigt leende.
Född i ett lantbrukarhem
I vitrinen i hans bokhylla står vittnesbörd om ett avancerat slöjdande som under några år förde hans alster ända till Kina.
- Via ett barnbarns bekant i Kina fick jag sälja mina knivar till en konstsamlare där, säger Thure som även var bjuden att besöka Kina.
Men resan blev aldrig av.
- Nej Hildur var för dålig. Men vi har varit mycket i Afrika, där jobbade sonen Berndt för Sida med skolprojekt. Vi var där sex gånger. Hildur hade svårt att sova för lejonen som hördes på natten, hon fick sätta i hörselproppar, minns Thure med förtjusning och visar spännande bilder från de exotiska tripperna som bjöd skön kontrast till hemtrakterna.
Thure Backteman föddes 1910 i ett lantbrukarhem och efter skolgång var det, trots gott läshuvud, skogsarbete som gällde. Och han hade ork och arbetsglädje, inget var för svårt eller tungt, berättar han.
- Man startade som huggare, jag minns snörika vintrar när man vadade upp till midjan i snön. Sen började jag få köra med häst. Jag var med och byggde tjärdalar och då bodde man i koja och vaktade dalen, berättar Thure.
Flottning var rena semestern
Som svar på frågan om det var tungt och farligt skrattar han bara och skakar på huvet.
- Nä, man hjälptes ju åt att kolla och täta, int? var det farligt. Den största dal jag var med om att göra gav 158 tunnor tjära, det var mycket, men rekordet tror jag låg på 300 tunnor, säger han eftertänksamt och visar bilder på hur det gick till då i mitten av 1930-talet.
Vi ser en ung Thure som kommer släpandes i skogen på ett massivt träredskap.
- Det är en stubbrytare vägandes 35 kilo som vi bar med oss. Kompisen hade jobbigt med att orka, men jag tog på mig att bära den, säger Thure som måste varit något av en kraftkarl.
Han sysslade också med flottning och även den gick som en dans för honom.
- Rena semestern! säger han, och jämför med att vakta en tjärdal dygnet runt.
På flottningen var det mycket färre arbetstimmar och man kunde riktigt "vila upp sig", påstår han.
Hildur - vackrast öster om byn
Han gifte sig med Hildur, vackraste tösen öster om byn, och åkte på bröllopsresa till Jäkkvik - per cykel. Makarna fick fyra barn, tre pojkar och en flicka.
- Vår yngste son, Jarl, dog i en arbetsplatsolycka i Oxelösund. Han höll på med arbeten i en centrifug och fick flytande metall över sig. Vi hade nyligt varit ned och hälsat på och jag kände på mig att det skulle hända något, jag visste det, säger Thure som fick sitt livs chock och en sorg som aldrig riktigt släppt taget.
Men barnen Jack, Berndt och Lillemor finns kvar och deras familjer med många älskade barnbarn. Bilderna i fotoalbumen är många och kära och kontakten verkar tät mellan generationerna Backteman.
Jakt var länge ett intresse för Thure.
- Jadå, alla sorters fågel och älg. Jag fångade ekorre och sålde skinnen som ung. Man fick runt en krona upptill två kronor och femtio öre för dem. Ekorre är väldigt gott, man jämför det faktiskt med rådjurskött, säger Thure och berättar att han ätit mycket ekorre i sina dar.
Mera obehagliga kontakter med djur har han också fått erfara. Kring en gammal gård i byn florerade spökrykten.
- Man hörde på nätterna hur det liksom for något över väggarna, klöste och hade sig. Var det fan själv som fanns i huset, undrades det. Till slut fick man klarhet i vad det var. Man hittade en stor så kallad asiatisk råtta med långa ben som hade sitt tillhåll i kåken.
Furstinnnan behövde pengar
När slybekämpningsmedlet hormoslyr kom in i skogsbruket är något som Thure minns med vrede. Många pojkar och män i hans närhet sysslade med så kallad fickning för att på kemisk väg få bort slyet. Det blev en katastrof.
- Många dog en kvalfull utdragen död. Vi såg när tunnorna med medlet kom och ställdes upp i stora högar. Hade man vetat då vad det skulle föra med sig hade man stuckit sönder dem, säger Thure och ser svart ut i ögonen.
Den första utlänning som han såg i sitt liv var storfurstinnan Olga av Ryssland. Hon kom till Arvidsjaur en dag under tiden för första världskriget och skulle sälja en fin sobelpäls till en av Thures släktingar.
- Hon behövde tydligen pengar, men hur det gick med pälsen vet jag inte, säger han.
När vi lämnar Thure är det dags för honom att öppna den via hemtjänsten levererade matlådan, det luktar gott av ärtsoppa. Ute lyser en strålande höstsol och när vi stänger dörren till hans lägenhet hör vi honom förnöjt resonera lite med sig själv.
Så jobbar vi med nyheter