15 år efter krigets framfart är Afghanistan fortfarande ett land i spillror. Striderna är långt ifrån över och ingen i landet kan gå säker. Wassi Azizi är en av över 41 000 som sökte asyl i Sverige förra året. Med ett pris på sitt huvud gick det inte att stanna längre.
– De kartlade min TV-station och publicerade en lista på alla som skulle dö tillsammans med alla i deras familjer. Sen började de fysiskt att söka upp oss och då kunde jag inte stanna längre.
25-årige Wassi Azizi berättar här hur han påverkades av kriget i sitt hemland.
Afghanistan har varit i krig sedan 1978 med Sovjetkonflikter och inbördeskrig. Men dagen som förändrade allt och trappade upp konflikterna var den elfte september 2001 och terrorattentaten i USA som kostade nära 3 000 liv.
Då beslutade sig George W. Bush för att agera mot Talibanerna.
Talibanerna tog över makten i större delarna av Afghanistan i mitten av 90-talet. 1996 erövrade den väpnade rörelsen huvudstaden Kabul, den gamla regeringen flydde och talibanerna tog över. Med ett extremt konservativa, religiösa metoder styrde man landet. Och man lät terroristgrupper verka där. Däribland al-qaida, vars ledare Usama bin Ladin tog på sig dåden i USA.
– Al-qaida hade fristad i Afghanistan. Därför gick USA in för att slå ut deras bas helt enkelt, förklarar Helené Lackenbauer, forskningsledare på totalförsvarets forskningsinstitut som är expert på konflikterna i Afghanistan.
Efter amerikanernas invasion drevs talibanerna bort från makten och 2002 kunde en ny regering utses.
Men det fick inte slut på kriget.
– USA bestämde att man inte skulle samtala och ha kontakt med talibanerna vid fredsförhandlingarna, för de var en del av motståndet i kriget mot terrorismen. Talibanerna fick inte vara med i fredsöverenskommelsen och där startade ett problem. De var försvagade, men byggde upp sig igen för att återkomma och kämpa om territorium, säger Helené Lackenbauer.
Därför fortsatte det blodiga kriget i landet. Kriget som pågår än i dag.
Wassi Aziz var tio år och gick i den afghanska motsvarigheten till mellanstadiet under tiden vid 9/11-attackerna.
– Jag gick i en religiös skola med turban och allt sådant där. Det var bara islamiska böcker vi läste och allt var emot den gamla regeringen.
Så här i efterhand tycker han att mycket gott har hänt sedan dess, tack vare USA:s inblandning i landet.
– Det blev bra för Afghanistan. Det vi nu har där – det är tack vare USA. När jag gick i skolan fick vi läsa rasistisk islamisk propaganda. Men om folket ska förändras måste vi göra det genom utbildning.
Det må ha fört goda saker med sig. Men det har kostat omkring 100 000 liv. Det har Wassi Aziz fått uppleva på nära håll.
Wassi tycker om att berätta historier. Han stod för ett demokratiskt samhälle. Redan som 13-åring började han i journalistikens bana. Wassi har sedan dess jobbat på olika TV-stationer och inte minst på två av de största i Kabul, Tolo TV och 1TV.
Men i krigsdrabbade områden blir man lätt en måltavla. Afghanistan är inget undantag.
– Vi gjorde objektiva, demokratiska program. Vi visade folket hur en del grupper förstörde områden, våldtog kvinnor och rånade banker. För oss var det demokrati att försöka upplysa folk. För oss var det demokrati att intervjua kvinnor, men för andra var det brott mot religionen.
Motståndsgrupperna tolererar inte att journalister gör sådana program. Och det är inte längre bara talibaner, utan flera olika grupper som strider mot regeringen.
De har dock ett gemensamt mål: Att störta regeringen och upprätta ett emirat i Afghanistan.
Det här nätverket jobbar dock mot allt med koppling till regeringen och alla som är emot dem. Som ett objektivt medieföretag och dess anställda.
– Jag kunde inte köra en bil från jobbet, för då var jag direkt i fara. De kunde spränga våra bilar om de såg dem. Egentligen kunde jag aldrig gå till jobbet och vara helt säker på att jag skulle komma hem, säger Wassi Azizi.
Wassi förklarar hur han fick gå till och från jobbet på oregelbundna tider för att hålla sig ifrån faror så gott det bara gick. Det lurade alltid en fara bakom nästa hörn.
– Du kan bara tänka på dig själv och på vad du gör för att vara säker. Om du då är journalist och ser att något är svart måste du säga att det är vitt – annars kan du bli dödad.
Eftersom motståndsgrupper har blivit större har hotet mot politiker, poliser och journalister blivit större. Till slut blev det riktigt allvarligt för Wassi och hans kollegor. Till slut nådde det en punkt där han inte kunde stanna längre. Han såg inte bara andra bli skjutna eller sprängda. Till sist var han själv, hans föräldrar och hans syster i fara.
– När jag kom hem en gång smällde en bomb. Men det var bakom en vägg, så jag klarade mig. Men jag flyttade och bodde aldrig där längre.
– Sen publicerade de den där listan där det stod vilka som skulle dö och alla deras familjer. Regeringen sa att det enda de kunde göra var att ge oss vapen så att vi kunde försvara oss. Tre veckor efter listan publicerades dödades två av mina kollegor – de sprängdes när de var i nyhetsbilen. Då hade de verkligen börjat söka upp alla med någon ledande roll på TV-stationerna.
Då flydde Wassi landet och i november 2015 kom han till Sverige och Haparanda. Många fler lär försöka gå samma väg, för det är fortfarande väldigt oroligt.
– Vi kan inte jämföra oss med krigen i Syrien eller Eritrea. Men det som händer i Afghanistan nu är nästan ännu värre. Det är politiskt och man vet aldrig när det smäller. Inget ställe är säkert, säger Wassi Azizi.