Så undvek Sverige att dras in i andra världskriget

Andra delen av Henrik Berggrens trilogi ”Landet utanför” är historieredogörelsen för det Sverige som med försiktighet, undfallenhet, tur och skickligt manövrerande undvek att dras in i andra världskriget.

Sverige 7 april 2021 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942

Henrik Berggren

Norstedts

 

Åren är 1940–1942 och landet mobiliserar, materiellt och personellt. Krigsmakten byggs systematiskt upp och allt fler män sätts i beredskap på olika ställen i landet. Tyska trupper genom landet, svensk malm till Tyskland, stor aningslöshet om de allt vidrigare judeförföljelserna, men också gryende insikt. Och om ryggen varit tämligen krökt mot grannen i söder blir den mot periodens slut allt rakare, den tyska krigsmaskinen stöter i det hinder som heter Stalingrad och börjar långsamt rullas tillbaka. 

Det oövervinneliga blir jordiskt, inte historiens mening. Allt är en prövning, varor är ransonerade, anhöriga borta i mobiliseringen, det är den vardagliga oron, en större oro handlar om risken för krig, det som drabbat grannländerna och sänder skalv genom den svenska offentligheten. 

 

Om allt detta har skrivits hyllmetrar. Gudskelov undviker Berggren den moraliska efterhandsindignationen över eftergiftspolitiken gentemot Tyskland. Ryggmärgstanken som utmärker exempelvis svenska ledarsidor av idag, moraliserande istället för klart förnuft. Vilket var alternativet, att gå i krig med en urusel krigsmakt och en efterbliven och tyskvänlig officerskår?

Den förda politiken kunde ha varit både vackrare och mer intelligent. Egenskaper som både saknades hos högerledaren Bagge som justitieminister eller byråkraten Günther som utrikesminister. Men så var samlingsregeringen, briljansen satt hos sådana som Wigforss och Per Albin, storbegåvningarna från socialdemokratins guldålder. Politiken var ofta de facto, varken ideal eller beräkning, utan grova och enkla styrkeförhållanden gav utslaget. 

 

Vardagslivet strävade på, med kaffesurrogat och ransoneringskort, med amerikanska filmpremiärer och gengasen. Det ryker om iskalla vintrar och kulturdebatter rasar om syndigheten hos Alice Babs. Det var de värsta åren, men man stod ut och Astrid Lindgren noterade belåtet de tyska förlusterna i sin dagbok. Hon som satt i brevcensuren och granskade förgripligheter.

I en pandemi där ingen säger orden ”nationell samling” men de flesta ändå gör det är det nästan lärorikt att se tillbaka på en större kris. Som den att klara sig någorlunda helskinnad genom ett världskrig. Jo, man kunde ha tagit nazivänliga landsfiskaler i örat och hejdat Bagges alla tidningsindragningar, jo man skulle absolut ha tagit emot norska och judiska flyktingar tidigare, förvisso. 

Men tänk den fasansfulla tanken att någon av de mer lättviktiga svenska partiledarna skulle stå i spetsen för Sverige i en tid av katastrofal krigsrisk. Då infinner sig den verkliga fasan vid en jämförelse med förr.

Jan-Olov Nyström

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Norrbotten

Forskaren: Därför struntar vissa i coronarestriktionerna • Tipsen som får dig att orka hålla ut

Boden

Bodensonens stora utmaning: "Hedrad"

Norrbotten

Ministern: "Norrbotten är mitt andra hem"

Debatt

Debatt: Nej till folkomröstning och vägen framåt

Ledare

Ledare: Bästa möjliga landshövding, tack

Visa fler