Sven Sundin rättar till en filt i sjukhuskyrkans samtalsrum.
Han ger ett lugnt intryck och berättar gärna om sin roll. Trots de svåra situationerna de ställs inför så verkar han trivas med det han gör.
– Jag tycker det är så kul. Det är meningsfullt, det är på riktigt och det kan rymma både glädje och sorg, säger Sven Sundin.
Han beskriver sitt uppdrag som att i egenskap av präst erbjuda ett rum där man kan provtänka och provsäga saker, utan att någon genast ska gripa in och lösa det.
– I vårt innersta rum finns den största sorgen, den största glädjen, där vi är helt ärliga för oss själva. Tack och lov går vi inte omkring med det där rummet vidöppet alltid, det vore påfrestande för alla. Vi i sjukhuskyrkan erbjuder tid för att ta fram de där tankarna och känslorna, och en möjlighet att prata om tankar och känslor som vi inte vågar prata om med någon annan. Ibland måste vi få sucka över livet och att det inte blev som vi hade hoppats.
Sven Sundin beskriver att han inte har någon direkt ambition att trösta, men däremot att lyssna och stanna i det som människor berättar.
– För att man ska kunna försona sig med livet som det blev, så måste man vara sann om hur det blev. Och sen måste man släppa ambitionen om att allt ska lösa sig, eller att allt går att fixa, eller att läka, säger Sven Sundin.
Generellt tycker han att vi i denna tid har en tendens att vara lite otåliga, ovilliga att vänta. Men det finns också stunder när det inte är läge att vänta.
– Om man vill träffa någon som är i livets slutskede så ska man undvika att vänta. Om det finns en viktig människa i ens liv och man har något viktigt att säga så ska man inte vänta.
Men om pandemin hindrar en?
– Ja, då blir det ett lidande och det är förskräckligt. Detta att inte kunna hälsa på anhöriga, vilket är väldigt vanligt just nu, det är omänskligt och väldigt smärtsamt. Men samtidigt så är det lika för alla. Vi får hitta det möjligaste sättet, även om det inte är så vi vill ha det.
Han lyfter fram vikten av solidaritet i tuffa tider.
– Saker händer som vi inte vill ska hända. Någon kommer att råka ut för det. Vi som är omkring ska visa omsorg. Var och en behöver bära sin egen sorg, men vi kan bära varandra.
Att prata med sina närmaste är viktigt, men inte alltid okomplicerat.
– Ibland kan det vara lättare att dela med sig av det innersta med någon som jag inte är "ihoptrasslad" med. Därför är det bra med präster, diakoner och terapeuter, där man kan få vrida och vända på sitt liv.
Han beskriver det som att saker ibland bara måste få uttryckas utan att någon agerar på det som sägs.
– Vi vill så mycket, vi är hjälpnödiga, vi vill ordna upp allting. Vi kan i stället gå in och bara vara med människan i hopplösheten. Det blir ofta fåordigt, men det händer nånting. Tröst och hopp kan bli till, men om jag har ambitionen att trösta eller ge hopp så blir det ofta fel. Man ska våga vara där den andra människan är, och inte banga för hopplösheten.
Sven Sundin, sjukhuspräst, menar att skydden gör att man får jobba på andra sätt för att etablera kontakt, med exempelvis gester.
Hur tröstar man en människa som fått ett svårt besked?
– Det är en bra fråga. Jag som sjukhuspräst har inte ambitionen att trösta. Men jag är ganska bra på att vara med en människa som är otröstlig, utan att förtäras av det. Då kan det bli till tröst.
Hur tar du dig an ett sådant möte?
– Om jag har blivit kallad för att den har fått ett svårt besked och vill träffa mig så går jag dit och slår mig ned, och är inställd på att vänta och se vad den här personen vill. Det är ju väldigt personligt. Jag har nog aldrig gått in och tänkt "nu ska jag säga något hoppfullt" – hur ska jag kunna göra det? Först måste vi lära känna varann, men jag har ingen manual.
Att möta familjer som har mist barn är något han medger kan vara tyngre än annat.
– När valpar och ungar och små barn dör så är det framtiden som dör, så är det ju.
Men han menar också att de situationer som liknar ens egen livssituation kan vara de som känns mest. Något som också kan drabba honom mer känslomässigt är om det finns våld med i bilden.
– Vi föds och vi dör och däremellan är vi friska och sjuka, det hör till livets villkor. Men när människor gör illa varandra eller gör illa sig själva, det är tungt på ett särskilt sätt.
Många möten med människor sker ute på avdelningarna.
Har du olika bemötande beroende på om folk är troende eller inte?
– Nej, jag försöker möta människan där den är. I de flesta fall vet jag inte om någon är troende eller inte. Och det är inte säkert att en troende vill tala om tro, man kanske vill prata om fiske.
Är det lättare att trösta någon som tror på ett liv efter döden än den som inte gör det?
– Jag har som sagt inte någon ambition att trösta. Många kan börja med att säga "jag är inte troende". Sen längre in i ett samtal så kan de säga "jag hoppas att det ska vara något" och så kan vi resonera. Jag kan fråga hur den skulle vilja att det skulle vara.
Om någon är övertygad om att det bara blir svart och tycker det är hopplöst?
– Jag kan ju inte säga "så här är det", jag har ju inte dött. Men jag tror och hoppas att det är något annat.