Nya polischefen om utmaningarna med jobbet

Petra Hinterthaner är polisen som efter 15 års patrullerande i Stockholms flyttade norrut för kärleken, och möttes av en helt annan verklighet i Norrbottens inland. Men trots att hon ibland kan känna att hon jobbar i världens ände, så är det här hon vill vara. Och polisen i henne sover sällan, det kan bli en och annan tjuvjakt i klackeskor.

Lokalpolisområdeschef Petra Hinterthaner i entrén till polishuset. Efter vår intervju väntar nästa möte, en intervju som hör till en rekrytering hon jobbar med för tillfället.

Lokalpolisområdeschef Petra Hinterthaner i entrén till polishuset. Efter vår intervju väntar nästa möte, en intervju som hör till en rekrytering hon jobbar med för tillfället.

Foto: Pia Hanzi

Nyheter2021-03-31 19:00

Vi möts i polishuset, i det enda rummet som är utanför skalskyddet. Petra Hinterthaner ger ett varmt och självsäkert intryck, hon viker inte en sekund med blicken under intervjun. 

Är det nåt man tränar upp?
– Ja det kanske det är (skratt), men det är inte alla som gillar det.

Polisen Petra Hinterthaner drivs framåt av möjligheten att få vara en del av och förbättra samhället. Hon har sett många sidor av polisyrket sedan hon påbörjade polisskolan 1990. Sedan årsskiftet är hon ordinarie lokalpolisområdeschef för området Luleå och Boden. Hon är arbetsledare för 13 gruppchefer som i sin tur har 8-12 anställda i sina grupper. Petra Hinterthaner har gjort 30 år inom polisen och prövat på ett flertal roller längs vägen. Yrkesvalet har hon aldrig ångrat. Banan började som ingripande polis, efter det har hon jobbat som närpolis, yttre befäl, vakthavande befäl och handläggare/beredare.

Vi är många som sett den populära tv-serien "Tunna blå linjen", finns där någon som liknar dig?

– Eftersom jag inte hade sett serien så frågade jag kollegorna om det finns nån som jag liknar och de sa nej. Jag vet inte om det är bra eller dåligt (skratt), men jag känner igen mig i den här Sara, hur det var att vara ny.

undefined
Petra Hinterthaner kom in på polisspåret då hon var hästintresserad i och ville bli ridande polis. Men det visade sig att yrket i sig faktiskt var något för henne även utan häst, och hon har aldrig ångrat att hon blev polis.

Vad minns själv du från den tiden?

– Mycket intryck, det går undan, det går inte alltid att förbereda sig. Även om du gått polisutbildningen så går det inte att förbereda sig på alla olika situationer. På varje larm är det nya individer som agerar på ett helt nytt sätt. Det går inte att tänka "vi gör som vi gjorde igår". 

Finns det någon händelse du särskilt minns?

– Ja, eftersom jag blev ny polis på 90-talet så hade vi ju på den tiden bankrån, som sedan gick över till värdetransportrån. Jag var med om en händelse där vi jagade bankrånare och fick tag på dem, och där vi - lite som på film - öppnar väskan och ser att den är full med pengar. Det lär man ju inte få uppleva igen.

Du jobbar med rekrytering, hur är det att rekrytera poliser till Norrbotten?

– Det är en av våra utmaningar. För att vi ska kunna få poliser till glesbygden så är det inte troligt att det kommer folk från andra delar av landet och vill upp till små ställen. Man måste nästan ha anknytning till orten för att vilja bosätta sig där. Så vi är beroende av att rekrytera lokalt, och det är inte helt enkelt. 
 

undefined
Polishuset i Luleå. Här har Petra Hinterthaner nu landat i sin nya roll efter att tidigare jobbat i såväl Stockholm som Älvsbyn och Piteå.

Hade önskeläget varit att ha en polisutbildning här uppe?

– Ja. Det finns mycket vi vill ha, åtminstone i region nord. Men de som nu vill söka polisutbildningen måste åka ner till Stockholm eller Malmö för att göra testerna. Det är utmanande, och särskilt med en pandemi då vi inte ska resa. Man kommer att utöka med en ny ort, dock blir det Göteborg. 

– Det är en ögonöppnare när man flyttar till Norrbotten. Jag är ju Stockholmare i grunden så jag kan säga det här, det är som att allt utgår från ett Stockholmsperspektiv. Man måste komma hit och leva det för att förstå. Ibland känner jag ju att vi sitter i världens ände. 

Hon träffade sin make på polisutbildningen i huvudstaden. De gifte sig och han ville flytta hem. Petra Hinterthaner fick en tjänst i Älvsbyn.

– Han sa "det blir jättebra Petra det är som en förort till Piteå" och jag tänkte jamen förort, det är ju min grej. Jo tjena. Jag föreslog åt min kollega att vi skulle fotpatrullera i Älvsbyn och han bara tittade på mig och undrade - vart ska du gå nånstans? Upp och ned för Storgatan några vändor?

Hon beskriver hur hon vid insatser kunde föreslå åt kollegor att de skulle ringa andra grupper av poliser, som insatsstyrkan, för att lösa vissa situationer men fick till svar att det inte fanns någon att ringa, det var sådant poliserna på plats skulle lösa själv.

– De kunde skratta åt mig och säga vem tror du ska lösa detta, det är ju vi som ska göra det tillsammans. 

Var du bortskämd?

– Jag var jättebortskämd. Det funkar ju inte så här att man bara ringer nån. Här är det vi, och då är det vi. Det var ju bara att börja lära sig det nya, jag har ju till och med varit ut och chippat björnskinn enligt konstens alla regler. 

Kan du och maken låta bli att prata polisgrejer hemma?

– Ja, faktiskt. Det som händer är att vi ibland är med familjen någonstans och det händer något. Vi åkte till Skellefteå här för ett tag sen och då fick jag sprang ifatt en väsktjuv, iförd högklackat. En man hade varit in och stulit i en butik. Då kan våra barn bli lite sådär "åh nej inte nu igen". Vi har väl ett sådant sätt, vi scannar av. 

Finns det nog många poliser i Norrbotten? 

– Alltså... Nja, det kan jag väl inte sitta och säga. Vi försöker ju arbeta rätt med det vi har och vi är den numerär vi är. Men det är avstånden vi har emot oss. Att täcka in hela Norrbottens yta är det svåra, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Vad är då fördelarna med att vara polis i Norrbotten?

– Man blir ju bredare som polis, får prova på mer olika saker. Vi hinner också prata med varann mer, lära känna varandra. Här finns fantastiska kollegor. Jag tror att arbetet är roligare här, men det vet ju inte de som aldrig provat.

Vad har ni för utmaningar i ditt område Luleå/Boden?

– Ja vi har ju utmaningarna med avstånd och rekrytering. För de som är ute och jobbar är det nog känslan av att vara för få, att inte hinna med allt man skulle vilja. Vi vill ju gärna åka ut till folk, men vi får prioritera och det blir så att folk får vänta. Den allra största utmaningen idag är gränsbevakningen. Även om vi jobbar i Luleå och Boden så måste vi skicka folk till gränserna. Det blir en belastning på personalen, som ställer upp på ett fantastiskt sätt då de måste vara ifrån sina familjer och resa långt.

Hur har pandemin förändrat brottsligheten?

– Brotten har blivit av annan typ. Många våldsbrott exempelvis har flyttat från gatan och in i hemmen. Det är lättare för oss att markera vissa platser vissa tider där det är folk i rörelse och alkohol inblandat. Men nu är samhället nedstängt, och vi kan ju inte patrullera i folks vardagsrum. Brotten sker mer i det dolda, det är ett jätteproblem.

Vad kan man göra åt det?

– Vi är ju beroende av att folk hör av sig. Det som gör mig mest ont är människor i beroendeställning som de inte kan ta sig ur, de är svårast att hjälpa. Vi i samhället måste stå upp för varandra, visa civilkurage. Vi måste bry oss om varandra. Det kanske är bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite. 

Petra Hinterthaner

Yrke: Polis sedan 30 år, i nuläget lokalpolisområdeschef, ett förordnande på 4 år.
Ålder: 53
Bor: I Piteå
Familj: Man, två söner och två katter.
Intressen: Resor, träning, ridning. "Att jag ens sökte till polisutbildningen var först för att jag ville bli ridande polis".
Yrke: Polisintendent. En av fyra lokalpolisområdeschefer i Norrbotten. Chef i det geografiska området Luleå och Bodens kommun, områdena ingripande verksamhet, utredningsverksamhet och stödservice.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!