Hon är dotter till en brandman och en förskollärare, äldst av tre syskon, uppvuxen i Alunda och Uppsala. Utan att hon själv vet varifrån hon fick idén, bestämde hon sig redan i sexan för att bli läkare. Hon studerade i Uppsala, för att sedan specialisera sig till kirurg i Norrbotten.
Intervjun genomförs på ett coronasäkert sätt via telefon en måndagsmorgon, samma vecka som de första norrbottningarna får sin andra dos vaccin. Med självklarhet svarar hon på första frågan om hur läget är. Hon gillar sitt jobb och har alltid jobbat mycket – även när hon inte har suttit i krisledningsgruppen för att hantera den värsta pandemin i modern tid.
– Det är bra. Det är ju måndag morgon!
Hur kommer det sig att du hamnade i Norrbotten?
– Jag hade varit ledig en termin för att åka som volontär till en missionsstation i Indien. När jag kom hem på vårkanten behövde jag någonstans att jobba. På läkarstämman i Stockholm bjöd dåvarande Norrbottens läns landsting på Jokk och renklämma mot att man sökte jobb i Norrbotten. Jag var fattig student och superhungrig, så jag sökte jobb i Luleå. En vecka senare ringde de och erbjöd mig fyra månaders vikariat som underläkare och då tyckte jag det lät spännande. Resten är historia. Jag träffade min man Erik som är från Boden och skulle göra aspiranttjänst i Luleå. Vi trivs jättebra och jag ångrar ingenting. Jag är fortfarande glad för att jag blev bjuden på den där renklämman.
Tiden i Indien – hur har den präglat dig?
– Det var en viktig tid som jag bär med mig och som gav mig vänner för livet. Jag var läkarassisten på sjukstugan i ett litet samhälle. Vi åkte runt ute i byarna och vaccinerade gravida och barn mot mässling, polio och stelkramp – ett viktigt uppdrag med koppling till det jag gör idag. Vi undervisade också om vikten av rent vatten och mat och deltog i ett projekt med djupbrunnsborrning. Därutöver erbjöd vi läs- och skrivundervisning för framförallt kvinnor.
Vad gillar du att göra på fritiden?
– Handarbeta är väldigt roligt och avstressande. Sedan gillar jag att röra på mig men också sådant som man tyvärr inte kan göra så mycket nu. Och så att vara med familjen naturligtvis.
Hur mår du mentalt av att bli så beskuren som man blir under pandemin?
– Jag har det ju ändå väldigt bra som har ett jobb att gå till. För många är det betydligt tuffare. Det gäller framförallt äldre som är betydligt mer avstängda och inte har den här vardagen som ett jobb ger.
Jobbar du på plats eller hemifrån?
– Jag jobbar mycket på plats, även om jag till viss del också jobbar hemma. Vi som jobbar i regionhuset är otroligt noga med att hålla avstånd, och stanna hemma vid minsta symptom. Det är något vi har diskuterat mycket här, men när man sitter i en ledningsfunktion är det viktigt att vara på plats.
Är du själv rädd för sjukdomen?
– Jag är inte rädd för egen del. Det mest läskiga är om man skulle smitta någon annan som blir svårt sjuk, det vore ju fruktansvärt. Sedan kan jag vara rädd för sjukdomen ur ett vård- och samhällsperspektiv, eftersom den kostar så otroligt mycket resurser. Jag är orolig för hur personalen ska räcka till och över hur samhället ska klara sig igenom krisen.
Hur är det att vara chefsläkare?
– Jag har varit chefsläkare i cirka tre år och det innebär normalt sett att jag ansvarar för patientsäkerhetsfrågorna ur ett strategiskt perspektiv. I den situationen som råder nu med pandemin däremot har vi alla fått jobba på ett annat sätt och med nya tuffa uppdrag i ett team. Så själv är jag just nu medicinskt ansvarig i regionens krisledningsgrupp.
Du är gift med en polis – pratar ni mycket jobb hemma vid köksbord?
– Det är klart vi pratar lite om vad vi upplevt på jobbet och delar med oss av våra upplevelser. Jag tror vi kan förstå varandra eftersom vi båda jobbar i verksamheter som hanterar liv och död och svåra saker, samtidigt som vi inte jobbar med exakt samma, vilket jag tycker är skönt. Sedan kan vi inte prata om allt så klart på grund av sekretessen.
Du är mamma till fyra pojkar – vilket är mest ansvarsfullt, ditt jobb nu eller att uppfostra fyra barn?
– Oj, vilken svår fråga! Mina barn är vuxna nu, 27, 25, 22 och 18 år, och bor inte hemma längre. När de var små var man ju själv också yngre, men visst var det jättetufft också. Det är ju bara Erik och jag som ansvarar för våra barn, så det är klart att det ansvaret är tungt på det sättet. Jobbet delar man med så många andra. Det står inte och faller med mig.
"Smitt-Anders" Nystedt har fått massor av uppmärksamhet i media, men även du har varit med i många intervjuer – hur känner du för det?
– Jag tyckte det var jättesvårt i början. Man känner sig ovan och undrar vad som händer med svaren man ger, om de är tydliga nog, eller om de kan misstolkas. Men man lär sig och det blir en del av jobbet så det går lättare nu även om jag fortfarande tycker att det innebär en viss anspänning. Det är viktigt att göra det bra, så att rätt budskap till norrbottningarna når fram.
Har du känt någon gång att ni varit nära att tappa greppet?
– Nej, jag tycker nog att det har känts väldigt tryggt hela tiden. Det som har varit viktigt är att vår personal ska räcka till och orka och det har ställts stora krav både på organisationen och individen.
Vad anser du om Sveriges hantering av pandemin?
– Facit får vi väl sedan. Men jag tycker det har varit bra att man vågar ha en linje och hålla den.
Du är med i Missionskyrkan – vad betyder din kristna tro för dig i livet och i yrkeslivet?
– Jättemycket. Där har jag min fasta grund, min tro och min övertygelse. Där hämtar jag min kraft. Vi har inga fysiska gudstjänster nu sedan en tid tillbaka och det saknar jag jättemycket.
Finns det något mer som allmänheten inte känner till om dig?
– Nej, de vet snart allt om mig (skratt). Jag är nog den mest välkända okända människan i länet efter den här intervjun. Det händer numera att folk känner igen mig på stan. Det är inget jag har eftersträvat, men det är mest positivt. De kan komma fram och säga att något jag gjort har varit bra och uppmuntrat mig att jobba på.
Vad ska du göra när du är fullvaccinerad?
– Vi ska nog vänta tills vi har ett skydd i samhället totalt sett innan vi kan börja leva som vanligt igen. Men jag längtar efter att få träffa mina föräldrar.