Johan Björnfot var en av de första svenskar att rapportera hem till Sverige om vad som egentligen hände i Kina för ett år sedan. Han har rötterna i Norrbotten, föräldrarna bor i Jierijärvi mellan Pajala och Korpilombolo och Johan längtar starkt hemåt.
– Men som det ser ut här med vaccineringar och annat är jag glad om jag lyckas ta mig hem innan årets slut.
Ja, inte blev äventyret i Kina som han tänkt sig när han drog iväg på sitt tvåårskontrakt som hockeytränare i kinesiska Wuhan. Just nu lever han däremot som han säger "i stort sett som normalt".
– Men normalt blev ju efter vi blev utsläppta något helt annat än innan. Att gå med munskydd känns till exempel helt normalt nu.
Han kom ut den 14 april efter att ha levt instängd 83 dygn i sin lägenhet på tjugonde våningen. Till en början var kontrollerna många och systemen nya. Appar i mobiler som skulle lysa grönt för att man skulle få gå in på ställen och febertester överallt. Men från mitten av juli började läget lugna ner sig och nästan inga tester gjordes.
– Då var det som att man levde på den lugnaste platsen på jorden, att det här var det säkraste stället att vara på medan stora delar av övriga världen kämpade hårt mot coronaviruset. Enda ställena jag minns jag skannades på var på banken och Skattemyndigheten.
Efter stora utbrott i bland annat Peking under december i fjol har kontrollerna däremot återigen ökat i Wuhan.
– Man tuffar till reglerna igen, kollar hårdare och är mer på tårna. De är duktiga i Kina på att hantera viruset måste man säga. Det är hårda metoder men det är effektivt. Man stänger ner direkt efter minsta lilla utbrott. Här kan man bestämma sig på en timme att stänga ner en hel stad. Det fungerar inte i Sverige med lagar och regler.
Vissa menar att kineserna kan mörka dödstal. Vad säger du?
– Det tror jag inte. Här i Hubei-provinsen är det drygt 4000 döda vilket jag tänker stämmer.
Vad tänker du kring Sveriges strategi?
– Sverige har nog försökt titta på folkhälsan och ha skolor öppna till exempel. Här var skolor stängda även efter arbetsplatser öppnat. Vi började med hockeyn för barnen redan i juni men skolorna körde igång först i september. Här är de rädda att viruset kan ha effekt senare i livet, vad händer om fem- eller tio år liksom? Därför tror jag de hållit barnen hemma. Vi får väl se facit så småningom, när allt det här är över.