Några steg till vänster om Sunderby sjukhus entré och en hisstur några våningar uppåt ligger sjukhuskyrkan. Här jobbar två präster och två diakoner, i lokaler där det finns samtalsrum, mötesytor och hjärtat i verksamhetslokalerna - Stillhetens rum. På grund av covid är de i nuläget färre på plats och denna dag jobbar sjukhusprästen Sven Sundin och diakonen Kristina Wallbing i lokalerna. Deras uppdrag är vårdande, men på ett annat plan än det som sker på sjukhusets andra avdelningar.
– Vårt uppdrag är att ge plats för de existentiella frågorna, säger Sven Sundin.
Till utstyrseln ser de ut som vårdpersonal. Då pandemin kräver skyddsutrustning som munskydd och visir, på vissa avdelningar ännu mer än så, bär Sven Sundin en bild av sig själv på skjortan, för att patienterna ska få ett helt ansikte. De som jobbar vid sjukhuskyrkan jobbar till stor del utifrån vad patienter och anhöriga efterfrågar.
– Det vanligaste är att personal kallar på oss för att en patient vill ha kontakt med oss. Sen kan det vara helt olika varianter, lika många som det finns bäddar på sjukhuset. Det kan också vara anhöriga som ringer och säger "kan ni titta till min mamma, jag får ju inte komma på besök".
Coronapandemin har legat som en våt filt över samhället i över ett år. Restriktionerna som krävs har skapat en ny typ av ensamhet. Inte bara i vardagen, utan också i krislägen då vi har som störst behov av våra anhöriga. Vårdavdelningar är stängda för besök och anhöriga får endast komma in i undantagsfall.
– Många patienter är fråntagna möjligheten att ha en närstående bredvid sig, säger Sven Sundin.
Vad gör det med oss?
– Ja det är ett lidande. Alla som jag har mött här har uttryckt att de tycker det är fruktansvärt. Sen blir det också tufft för personalen. När anhöriga inte kan hälsa på, då blir personalen vikarierande anhöriga. Sjukvårdspersonalen gör en fantastisk insats. Det är tufft att vara familj åt en patient och att bli bärare av sådant som ges i en relation när någon behöver hålla en hand.
Sven Sundin berättar att de även kan kliva in för att stötta personalen och berättar att de under senaste veckorna funnits till för personal på akuten i Sunderbyn, sedan enhetschefen bett dem komma förbi och kolla av läget då och då. Sjukhuskyrkan har då erbjudit stöttande samtal.
Hur kan ett sådant samtal se ut?
– Vi har gjort det enkelt, frågat hur är det för dig? Så får de dela med sig. En del kan komma och prata men mår ganska bra. Då kanske man kommer för att det är skönt att prata om jobbet med någon annan.
I Stillhetens rum tänder diakonen Kristina Wallbing ett ljus.
– Ibland när jag besökt någon på sjukhuset som har det svårt så blir ljuständningen ett sätt att göra ett avslut. Ljuständningen är en viktig symbolhandling, berättar hon.
Hur har pandemin förändrat ditt jobb?
– Att jag inte kan gå runt och samtala med patienter på samma sätt som förut, på grund av smittorisken. Idag är vi beroende av att personalen fångar upp samtalsbehov och ringer efter oss. Jag har också färre kontakter med anhöriga, på grund av besöksförbudet. Men jag är glad över att jag fått närmare kontakt med en del av personalen. Sjukhuskyrkan finns ju också för dem, säger Wallbing.
Sjukhuskyrkan är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna. De förmedlar också kontakt till andra trossamfund och religioner. Prästerna och diakonerna kommer ofta in vid situationer runt kris och sorg. Men det kan också handla om att stötta efter att någon avslutat sin behandling. De möter mycket sorg, men också glädje.
– Om en person hamnar i intensivvård och kommer levande därifrån så är det en stor glädje, säger Sven Sundin.