– Egentligen blev det en berättelse om att inte tala om saker, säger Cecilia Hansson.
Hennes nya bok "Snö och potatis" är en fragmentarisk historia ur hennes eget minne. Berättelser som belyser ämnen som sorg, uppbrott, ljus, kärlek men också död. Inte minst hennes mormors insjuknande i tuberkulos som hon överlevde trots två vändor till sanatoriet i Sandträsk är högst närvarande i skuggan av den lungsjukdom som härjat i nutid och som drabbade författaren själv i början av pandemin. Erfarenheter som väcker frågor om moderskap – för vad händer om en mamma dör och ett barn blir föräldralöst? Eller om sjukdom drabbar ett barn?
– Ända sedan jag såg utställningen "Hosta" på Norrbottens museum 2014 har jag velat skriva om sanatoriet i Sandträsk, där min mormor behandlades. Många dog i tuberkulos och är närmast ett bortglömt trauma i Norrbotten.
Nu blev det ingen faktabok om sanatoriet i Sandträsk. Istället återberättas minnen av historier om hennes mormor och andra släktingar, lika fragmentariskt som hon nu nedtecknat den berättelse som blev "Snö och potatis". En berättelse som söker fånga hur minnen lagras bredvid varandra i hjärnan och blir högst personliga tolkningar.
– Det är min historia, som jag minns det. Jag gör inte anspråk på att berätta en sanning utan det handlar om minnen som fogats samman till berättelse som färdas i tid och rymd och mellan mina olika släkter i Tornedalen och Västerbotten.
Själv är hon uppvuxen i Luleå och fick aldrig lära sig meänkieli och kunde därför inte kommunicera med sin mormor så som hon önskat, även om mormodern kunde lite svenska. Samtidigt var finska, samiska och meänkieli högst närvarande under hennes uppväxt.
– Jag har tänkt mycket på hur naturligt det var med denna flerspråkighet i Norrbotten, speciellt nu när jag har en egen dotter och bor i Stockholm. En rikedom jag önskar att man tagit tillvara i skolan, säger hon.
Cecilia Hansson debuterade som poet 2002 med den lyriska berättelsen "Revbensdagar, morgnar", som följdes av fler diktsamlingar fram till den dag hon kände att hon behövde fler ord för att uttrycka vad hon menade, det poetiska språket räckte inte till. Däremot är det poetiska arvet fortfarande högst levande i hennes formspråk. Själv menar hon att det handlar om att ta bort allt överflödigt i texten.
– Jag är mycket noga med att berätta det väsentliga, att koncentrera och med dramaturgin. Det är närmast ett filmsikt berättande där jag hela tiden klipper bort överflödiga ord och skeenden för att nå kärnan i det jag skildrar, säger hon.
Uppväxten i Luleå skildras som en idyll, fram till att hon på högstadiet började utsättas för mobbing i skolan.
– Jag är fortfarande arg över den orättvisa och pennalism jag utsattes för, dels av mina klasskamrater, men även att lärarna såg och i viss mån deltog – eller inget gjorde. Det kommer jag aldrig att försonas med. Att någon som konkurrerar med killarna, inte anpassar sig, gör sin egen grej, eller bara inte smälter in, blir någon man kan trycka ned eller göra sig löjlig över... Men jag skulle aldrig skriva en hämndroman. Däremot återkommer jag ständigt till att skildra utanförskap och hierarkier, både personliga och politiska, och hoppas att på så sätt medverka till att saker inte upprepas.
Tiden i den i norrbottniska regionstaden rymmer trots allt mycket ljus. Hon hyllar närheten till naturen och tillgänglighet till både kultur och sport.
– Allt finns, men på en mindre yta. Jag hade också en fantastiskt fin gymnasietid. Det är en gåva att tänka på allt jag fått med mig sedan barnsben. Jag tar även upp bibliotekens betydelse i “Snö och potatis”, för de, Norrbottensteatern och filmerna som visades i Sandrews minsta salonger öppnade upp min blick för världen utanför.
Du kallar dig själv superurban. Har det förändrats?
– Jag har rört mig mycket i europeiska storstäder sedan jag flyttade från Luleå. Jag skriver ju även om Centraleuropa. Men på senare år har jag börjat sakna närheten till naturen, och min dotter vill bo i Luleå. Kanske är cirkeln på väg att slutas, säger Cecilia Hansson.