En skräckskadan som fick ett lyckligt slut

Tvåbarnspappan och lulebon Henrik Åkeblom var en gång en av länets mest lovande sprinters. År 2003 i början av utomhussäsongen sprang han 100 meter på 10,97 i ruskväder och lätt motvind. I det loppet skadade han ena låret och skadan blev så efterhängsen att han till sist tvingades att ge upp sin elitsatsning. 
För fem-sex år sedan kändes kroppen så stark att han återupptog träningen. Under den här perioden har det handlat om mellan sex och tio träningspass i veckan med det slutliga målet att nå finalen på 100 meter när VM för veteraner arrangeras i Göteborg 2023. 
– Jag har ju ändå alltid tränat och levt ett fysiskt aktivt liv och nu kände jag att jag ville springa och se hur långt det skulle räcka, berättar han. 
Och träningen har gått bra. 
– Jag gjorde nästan samma tider som när jag satte mitt personbästa. Jag hade faktiskt kunnat ”persa” på 60 meter, så bra gick det, säger han. 
Under ett träningspass i Arcushallen den 28 januari hände det som inte ska få hända. Han tränade starter och ville då inleda med några jämfotahopp på läktaren. 
– Det är ju sånt jag gör var och varannan dag så det var ingenting märkligt, säger han. 
Men redan vid andra hoppet halkade han och föll sedan baklänges och landade på huvudet. 
Allt var ett ögonblicksverk. 
– Jag kände bara hur det krasade i nacken och jag förstod att någonting gick sönder där. Jag bröt huvudet så att hakan trycktes mot bröstbenet och gjorde sedan en kullerbytta bakåt, berättar han. 
Han var hela tiden vid medvetande och började sedan känna hur hans högra arm domnade av. 
Domningarna i höger arm avtog efterhand och var borta när ambulansen anlände. 
– Det är klart att jag också var rädd. Tack och lov kom känseln tillbaka, säger han. 
Han kördes till akuten och hamnade slutligen på universitetssjukhuset i Umeå. Han hade klarat sig från frakturer på ryggkotpelaren men magnetröntgen visade att han hade slitit av ett ledband och att han också hade drabbats av diskbråck. 
– Jag fick tid för operation ungefär en vecka efter olyckan. De stelopererade två segment mellan femte och sjunde nackkotan, säger han. 
Han har nu kunnat sluta upp att äta smärtstillande medicin. Han har också kunnat återuppta träningen. 
– Jag är mycket tacksam. Det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt, säger han. 
Känner du att du hade kunnat göra någonting annorlunda för att undvika olyckan?
– Såna spänsthopp gör jag ju flera gånger varje vecka så det är ingenting konstigt. Nu hade jag nog gummigranulat från fotbollsplanen under skorna vilket gjorde att fötterna bara fortsatte framåt medan jag ramlade bakåt. 
Hur mår du nu?
– Det har blivit stadigt bättre efter operationen när jag vaknade upp och inte hade någon krage på mig. Redan första veckan efter operationen kunde jag köra ett lättare träningspass. Jag har kunnat minska på smärtstillande så sedan ett par månader tillbaka äter jag ingenting alls och det är ju fantastiskt med tanke på hur det faktiskt hade kunnat sluta. 
Vad har varit värst under den här tiden?
– Rent personligt har det varit att jag inte har kunnat röra mig så som jag vill. Jag har haft en del ont men jag har ändå mått relativt bra. Min sambo och vår två barn har varit oroliga och de har också fått dra ett tyngre lass. 
Du hade samtidigt kunnat bli helt förlamad?
– Ja, så är det. Det är väldigt tur i oturen. Det hade varit mycket tuffare om det hade blivit någonting värre.