I februari 2019 kom Luleåsonen Robert Hurulas senaste album "Klass" och den 23 oktober är det dags igen, den här gången hans fjärde.
När vi når honom på telefonen har han en intensiv vecka med intervjuer och radiospelningar.
– Det börjar kännas verkligt och att det händer på riktigt, säger han om känslan inför släppet.
Hans arbete med att skapa musiken har varit, och är, ett ständigt pågående flöde där turnéer och inspelningar blir "avbrott" från, och "produkter" av, det.
– Det är väldigt lätt för mig att vara i en bubbla och helt utesluta tanken att det finns en mottagare. Börjar jag tänka på det kan det leda till att jag blir supernervös, självkritiserande och självmedveten när jag ska släppa skiva. Att jag skulle kunna göra det dubbelt så bra om jag hade tänkt på att någon ska lyssna, säger han och fortsätter:
– Men det är också en del av processen, skulle det vara helt perfekt skulle det inte finnas någon anledning att göra en till. Det är ett sätt att skapa sig en fortsatt vardag.
Albumet heter "Jehova" och han beskriver den som ett dokumentärt berättande från hans egna liv, något som även hans tidigare musik har varit.
– Det är den fortsatta dokumentären om mig själv, en fortsatt bearbetning av varför man blev som man blev. Jag har inte känt att det finns någon anledning att hitta på historier eller karaktärer.
Finns det någon röd tråd i albumet?
– Dels så fanns det en tanke om att jag ville att det skulle vara mer färg och ljus i det, musiken skulle vara mer spontan och ha mer energi. Den skulle vara mer tillåtande av att skapa någon slags upplyftande känsla, även fast låtarna i sig fortsätter att vara dokumentära och ofta håller sig till såret som jag återkommer till.
Är det en ljusare Hurula?
– Egentligen är det inte det. Jag vill att det ska gå att missförstå det som en ljusare Hurula, med ett leende på omslaget och med titeln.
Berätta om titeln?
– "Jehova" passar som en bra titel på den inbjudande, falska tryggheten. Jag bjuder in till missförstånd, "har han blivit helt jävla galen?" (skratt).
Han fortsätter:
– I min värld finns det inte religion på det sättet, men jag har känt att det finns en kvot av andlighet i oss och för mig är det ett sätt att fylla den genom musik och skapande. Eftersom jag inte kan se eller känna en gud, varför kan vi inte vara varandras behov av närhet och bön?