Kolkraftverket som matar Longyearbyen med värme och elektricitet tornar upp sig på höger sida när den gamla dieselbussen rullar in efter halv två på natten. Helgens sista flyg har anlänt från Oslo och det är tyst på gågatan som leder ner mot Adventfjorden, förbi butiker och restauranger, kulturhuset och universitetet.
De flesta av byns drygt 2 000 invånare sover nog, men på puben vid promenaden är det stojigt en stund till. Människor står ute och röker utan mössa. Det är halvvägs till Nordpolen, men inte så kallt att näsan trillar av. Runt tjugo minusgrader. Ändå vittnar många jag möter om att vintern är den kyligaste på åratal. För 30 år sedan låg medeltemperaturen på vintern runt minus trettio. Forskare anser att det mildare klimatet orsakats av våra koldioxidutsläpp.
På bankens port visar en skylt att skjutvapen ska lämnas ute. Utanför byn rekommenderas du inte gå obeväpnad på grund av risken för att möta isbjörnar. De sägs vara fler än människorna på öarna. Dagarna efter jul sågs en isbjörn mellan puben och livsmedelsbutiken. Det är ovanligt att de kommer in i byn, får jag höra. Men när deras naturliga jaktmarker ute på isen smälter bort blir de en vanligare syn på land. Den enda isbjörnen inom sikte för mig står dock uppstoppad i skyltfönstret på en skinnbutik.
På tisdagen landar Norges statsminister Erna Solberg i ett chartrat flygplan med en internationell FN-delegation på över hundra personer. Planet flygs tillbaka de tre timmarna till Oslo tomt på passagerare, medan statsministern åker för att se sluttningen vid foten av fjället Sukkertoppen.
Där gjorde ett snöskred elva av de karaktäristiska spetsiga trähusen till kaffeved. I beckmörker, kyla och vind grävdes människor fram ur snömassorna som plötsligt flyttat på deras hem, dagarna innan jul för fyra år sedan. Nio personer skadades, en man och en tvåårig flicka dog. Tragedin blev ett trauma för hela byn. Många har tvingats flytta i jakt på säker mark och det är bostadsbrist. Där ett nytt skred förstörde fler hus 2017 pågår rivningsarbetet ännu. Allt detta tros ha skett på grund av klimatförändringar, orsakade av våra koldioxidutsläpp.
När skymningen faller är det dags för ceremoni utanför Svalbards mest kända attraktion vid sidan av isbjörnar, kalvande glaciärer och norrsken: det så kallade "domedagsvalvet".
Betongbyggnaden på fjällsluttningen är som hämtad ur Star wars-filmerna. Men bakom ståldörrarna leder den grävda tunneln inte till en hemlig rymdbas utan till tre kammare mer än hundra meter in i berget. Där står hyllor med plats för 4,5 miljoner fröprover. Permafrosten ska se till att temperaturen alltid är minus 18 grader där nere, även utan kylanläggningen.
– Om strömmen skulle sluta fungera kommer de att ligga nedfrysta i många år, säger Grethe Helene Evjen, senior rådgivare på Norges jordbruksdepartement.
En manskör av lokala gruvarbetare skapar högtidlig stämning när representanter för 36 genbanker ropas fram en efter en. De räcker över sina lådor och tar leende emot ett certifikat av statsministern. Portugal, Brasilien, Mexiko och Cherokeeindianer från USA. Hundratals frövarianter av spannmål, grönsaker, örter och deras vildväxande släktingar sätts in. När ceremonin är över finns för första gången över en miljon olika fröer i valvet.
Det är som ett bankfack som skyddar den biologiska mångfalden.
– Jordbruket i Ghana är redan pressat av klimatförändringar, säger Ghanas president Nana Akufo-Addo och liknar det vid en bra försäkring.
Bara en gång har ett uttag behövt göras. Under kriget i Syrien 2015 förlorades kontrollen över genbanken utanför staden Aleppo. Ingen vet hur det gått för fröerna. Nu har två nya genbanker satts upp i Libanon och Marocko, med fröerna från Svalbard.
2008 när frövalvet var nytt sågs den arktiska permafrosten som en garant för evig kyla. Men uppvärmningen går fort. Hösten 2016 orsakade tinande permafrost och kraftiga regn över Spetsbergen översvämning i tunneln. Valvet klarade sig, men händelsen blev ett uppvaknande. Över 200 miljoner kronor har lagts på att vattentäta och höja säkerheten inför en varmare och våtare framtid.
– Klimatförändringarna kommer snabbare än vi har trott, men nu har vi planerat för de värsta tänkbara scenariorna på ett bättre sätt, säger Erna Solberg.
Norge leder arbetet för att säkra att det ska gå att odla mat. Man satsar många miljarder på att börja lagra koldioxid under Nordsjön och omställningen till fossilfri trafik går undan, varannan ny bil går på el.
Men så har vi den stora elefanten i rummet, som norrmän helst inte pratar om. Under den dryga timme som ceremonin tar pumpar vårt grannland upp mer än tio miljoner liter olja ur havet. Det är över 3 000 liter – varje sekund.
De största oljenationerna USA, Saudiarabien och Ryssland tar upp mångdubbelt mer. Men det lilla förmögna landet med hög svansföring i klimatfrågan har heller inga planer på att sluta håva in oljepengarna.
När Erna Solberg fått frågan om när de ska sluta, och det har hon många gånger, har svaret varit att marknaden bestämmer, att de har den grönaste produktionen i världen. Om inte Norge tar upp oljan så gör någon annan det.
När TT:s utsände vid frövalvet ställer frågan om borrningen efter olja i Arktis, där isarna smälter, vänder Solberg på frågan.
– Samtidigt bygger Sverige bilar som drivs av bensin och diesel.