– Det är mer som en klokbok än en kokbok, säger han.
Boken har fått namnet Aitta som är det finska ordet för det förråd man förvarade sina matvaror i.
– Det var centrum för all gårdens mat. Man tog dit kött för att salta, grava och torkade där.
Per Huuva har själv två aittor i den del av trädgården som vetter mot sjön.
De inledande kapitlen i boken består av praktiska tips om hur man styckar, torkar, halstrar, grillar och hur man kan tillverka en egen rök.
De följs av avsnitt som innehåller gammeldags, traditionella lokala recept, både egna och andras. Det finns ett avsnitt för kött, ett för korv, blod- och inälvsmat, fett, fågel, fisk, mjölk och ägg, potatis, grönsaker, matbröd, desserter, bär samt saft och fikabröd.
Mycket av det han förmedlar är kunskaper om hur man tar hand om alla delar av renen precis som man gjorde förr.
– Istället för att döda tio renar och äta så dödade du fem och fick ut lika mycket för du tog tillvara precis allt. Dessutom fick du i dig många fler näringsämnen på det sättet.
Han har anpassat metoderna så att allt fungerar att göra idag också.
Här i Liehittäjä smälte den samiska och tornedalska matkulturen samman. Det fanns tillgång till både renkött och fisk.
På vintrarna hade renskötarna sina renar på kusten och i Haparanda skärgård. Fiskare som inte hade något att göra den årstiden hjälpte till i renskötseln och samtidigt utbytte man råvaror med varandra.
Det odlades också flitigt – egen potatis, lök och grönsaker.
Per Huuva är utbildad skogstekniker och arbetade som virkesköpare åt Svea skog fram till pensionen. Vid sidan om har han haft ett eget charkuteri på gården med en anställd.
Boningshuset på gården, som ligger vackert invid Liehittäjäjärvi, är byggt 1747 och har varit i släkten sedan 1890. Här har Per Huuva bott i hela sitt liv. Han bjuder på fika inne i köket.
– Jag har nyss bakat för att mina fyra söner med familjer ska komma hit och hjälpa mig att renovera huset, berättar han och serverar kaffet.
Utöver brödkakorna har han bakat vita pepparkakor.
– När man är ute och jobbar på sommaren smiter ungarna in och klättrar upp på trappstolen för att ta kakor ur kakburken och sedan doppar de i mjölk. Så gjorde jag när jag var liten och det tycker jag de kan fortsätta med, säger han leende.
Han tänker bygga om det numera nedlagda charkuteriet till en lägenhet där han och hans sambo, som har bageriet i byn, ska flytta in. I stora huset ska yngsta sonen med familj bo är det planerat.
Per Huuvas morföräldrar var från Korpilombolo. På sin pappas sida har han samiskt påbrå.
I området har det förekommit renskötsel sedan 1300-talet, berättar han. En renskötare har skött om sina egna renar, men samtidigt har han tagit hand om renarna åt jordbrukare i trakten som har kunnat äga några tiotal renar var.
I slutet av 1800-talet när laga skifte infördes och alla jordar stakades ut blev skogssamerna i området bofasta och tappade sina rättigheter. Men folk i Tornedalen ville inte bli av med renskötseln, så de anställde fjällsamer från Kirunaområdet och Karesuando som kom hit och tog hand om renarna. En av dem var hans farfars far som flyttade hit från Rensjön med hela sin familj.
I början av 1900-talet förbjöds renskötseln i Tornedalen.
– Då blev det ett sådant ramaskri bland befolkningen att man beslutade att det skulle gå att ansöka om tillstånd på fem år i taget för att ha renar även här. Renen var ju den fattiges häst.
Än idag bedrivs den här typen av koncessionsrenskötsel. Både Per Huuva och hans söner har renar som sköts om av en renskötare som är anställd i Liehittäjä sameby.
När Per Huuvas farfar växte upp började han också arbeta som renskötare. Han gifte sig med en kvinna från Haparanda. När Per Huuva var barn bodde hans farmor och farfar på övervåningen.
– Pappa var mest ute i renskogen och mamma skötte om hushållet. Farmor och farfar hade hand om uppfostringen av barnen och förde över sina kunskaper till oss. Barnen i sin tur hade i uppgift att ta hand om de gamla och hjälpa dem. Så det var ett samspel.
Idag är det helt annorlunda, konstaterar han. Var tionde sommar har de släktträff i byn och det kommer ett par, tre hundra personer resande från hela Sverige. Han grubblade över hur han skulle kunna föra över kunskaperna till nästa generation när han hade barnbarnen utspridda över hela landet. Så föddes tanken på en bok. Hans äldre syster Greta Huuva i Jokkmokk, som själv var duktig på samisk matlagning, uppmuntrade honom. När hon fick cancer och dog tog han ett fotografi som han hade av henne, förstorade upp och satte på kylskåpet.
– Det var för att hon skulle hålla ett öga på mig tills boken var färdig. Sedan när jag gjorde boken tog jag med bilden på henne i den.
Först hade han tänkt trycka en liten upplaga endast till barnbarnen. Han tänkte om medan han var gästlärare i traditionell samisk matlagning vid Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk och upptäckte att de inte hade lärt sig allt man bör kunna av äldre generationer.
Att laga mat på traditionellt sätt med svenska råvaror låg dessutom i tiden upptäckte han.
– Folk har blivit mer medvetna om gifter och antibiotika i maten.
Boken, som han har gett ut på eget förlag, kom i november ifjol och redan till jul hade han sålt hela upplagan på 1000 exemplar. I mitten av februari hade han sålt ytterligare 1000 och nu närmar det sig 3000 sålda böcker.
Parallellt har Per Huuva arbetat med ett annat bokprojekt. Han visar ett svartvitt gammalt foto på sina farbröder som barn.
– Det är ingen faktabok för det hade blivit så tråkigt att läsa, utan kommer att bli en roman som utspelar sig på 1940- och 50-talen när de växte upp.
Syftet är egentligen detsamma som med kokboken – att förmedla till nya generationer hur det var förr. Den beskriver vardagslivet – kalvmärkningen, när de mjölkade renarna och gjorde ost, hur de skidade till Seskarö, sju, åtta mil på vintern för att se till renarna, hur de jagade och fiskade, flottningen på sommaren och när de slog hö och tog rätt på ute på myrarna.
Många av historierna har han hört i bastun i byn då männen satt och pratade.
– Vi är ju ett berättande folk här i Tornedalen och jag har levt med de här berättelserna i hela mitt liv.
