"Jag vet inte vad jag vill nå mer. Jag känner bara sån press".
Tårarna droppar från Rebecka Digervalls nästipp samtidigt som hon försöker hitta andan i ett övernattningsrum i Köln.
Det som var tänkt som en dokumentärfilm om ett turnerande band blev mycket mer. Nu hoppas filmskaparna Martin Åhlin och Frida Thuneström Bäcklund kunna visa filmen om The Magnettes i länets skolor för att kunna lyfta "vår tids stora folkhälsoproblem" – psykisk ohälsa bland unga vuxna.
Veckan efter att dokumentären visats publikt för första gången samlas "familjen" för att berätta om åren 2017–2019 då kameran på nära håll fick uppleva frontfigurerna Rebecka Digervalls och Sanna Kallas på väg in och ut ur varsin utmattning och bandmedlemmen Tomas Bäcklund Thuneströms försök att få ihop familjelivet med fru och barn.
Från en uppmärksammad radiohit hade poptrion hamnat i ett vakuum där karriären stannade upp, samtidigt som det hårda arbetet gick vidare.
– Vi hade ingen aning om vad filmen skulle innehålla. Kommer den här filmen handla om en skilsmässa mellan mig och Thomas? Kommer det komma fler barn? Kommer bandet fortsätta? Kommer bandet slå igenom? berättar Frida Thuneström Bäcklund.
Svaren blev både ja och nej.
– Det blir "Some kind of monster" möter "Rena rama Rolf", sedan börjar det vända och hända andra grejer. Jag vill minnas att vi tidigt hade ett snack om att han (Åhlin) måste få följa med, vi måste låta bli att försöka visa hur jävla coola vi är hela tiden. Ingen kommer köpa det, säger Tomas Bäcklund Thuneström.
Martin Åhlin följde med bandet till England, USA och Taiwan. Men insåg efter ett tag att filmens hjärta fanns hemma hos huvudpersonerna själva.
– Man blir väldigt kluven när det händer dåliga saker, samtidigt som man bryr sig om personerna och vill hjälpa måste man filma det. Det är ju bra för filmen när det händer saker, säger han.
Sanna Kallas, Rebecka Digervalls och Tomas Bäcklund Thuneströms välmående utmanas rejält under de filmade åren och det Martin Åhlin syftar på är bland annat Digervalls sammanbrott som tvingar bandet att ställa in åtaganden.
– Det är jobbigt att se det i efter hand och jag tänker "kan du sluta böla hela tiden", men att vara på andra sidan har gett mig så sjukt mycket. Att jag gick igenom det. Att ta kontroll. Det som tippade över var att vi trampade i samma spår, fick inga pengar och gjorde skitturnéer samtidigt som vi tappade momentum och saker blev luddiga, säger hon.
Det slitsamma livet som musiker, med extrajobb och tolvtimmarsresor "till Liverpool för att spela låtsaspads i 30 minuter" är tufft och nu hoppas The Magnettes att deras upplevelser ska visa vad jakten på drömmarna kan leda till. Filmen visar hur bandmedlemmarna påverkas av pressen på olika sätt.
– Vi är de som måste vara där varje dag, vi måste göra sakerna och sitta och vänta. När man vet varför man gör det är det inga problem med att bo skitdåligt eller bära saker jättelångt, då kan man göra vad som helst. Men när man inte vet varför börjar man ifrågasätta det, säger Tomas Bäcklund Thuneström.
Frida Thuneström Bäcklund medverkar även framför kameran i rollen som fru/manager/stylist/terapeut och har levt med bandet under flera år.
– Är det värt att ta sig hela vägen fram om du ändå mår skit? Allting kostar någonting. I livet som vi delat med oss av har vi sett att samma drömmar och samma mål har kostat olika för allihop. Men det finns något att enas kring, i vårt fall har det varit vänskap och att hålla ihop som familj. Har man det kan man fortsätta framåt, har man inte det kommer tåget stanna.
I en av dokumentärens nyckelscener får tittarna vara med vid ett möte där bandmedlemmarna konfronterar Sanna Kalla med vad de anser sig vara oansvarigt leverne.
– Det var absolut botten, efter det där sa vi att vi aldrig skulle vara där nere igen. Men det var mer ur ett vänskapsperspektiv – som gick ut över hur vi kommunicerade inom bandet, säger Digervall.
– Om vi gått från det samtalet utan att vara överens hade vi nog inte varit ett band.
Var ni rädda för att det var slutet på Magnettes?
– Jag var rädd för det och tänkte att det kanske var så, men jag ville aldrig det, säger Sanna Kalla.
Bandet var aldrig riktigt var nära att splittras, även om hotet låg i luften då Rebecka Digervall uttryckt att hon inte visste vad hon ville längre.
– Även när jag inte ville var det ändå det sista jag ville känna, jag var livrädd för den känslan. Det var så himla jobbigt. Det har aldrig funnits känslan av att vi inte vill spela tillsammans eller inte vara Magnettes. För mig handlade det om att jag inte fattade vad Magnettes var, det höll på att bli något annat, säger Digervall.
Att visa sig sårbar inför kameran är en sak, att sedan visa upp materialet för en publik – med föräldrar och familjemedlemmar närvarande – en annan. Sanna Kalla berättar att hon väntat med att se den slutgiltiga versionen eftersom hon får "ångest av den tiden".
– När jag såg filmen var jag så nervös att jag inte kunde släppa ut några känslor, men jag grinade i fyra dagar efteråt. Att se sig själv och tänka tillbaka på hur man kände då ... den där vilsenheten och rädslan. Det var jobbigt att tänka tillbaka på att det var så, säger hon.
När Tomas Bäcklund Thuneström blottar sitt inre är det genom att resonera kring livet som autist i musikbranschen.
– Jag har varit nervös över att vara öppen med min diagnos, det finns fortfarande ett stigma kring det. Och det är därför jag känner att det måste vara med, säger han.
– Jag hade en idé om att folk skulle få se att det finns autister överallt. Sedan pratade jag med ljudläggaren om en scen som hon kallade för "det där klippet där du är så osympatisk i soffan". Va?! Jag tycker jag är som vanligt där – så jag kanske bara har sänkt hela mitt personliga varumärke.
Martin Åhlin hoppas att filmen ska kunna visas upp på olika musikfestivaler och i skolor för att sprida bilden av en ohälsosam musikbransch. Samtidigt som den kan öppna ögonen för psykisk ohälsa.
– Jag har också dåliga perioder men nu kan jag mer identifiera vad det är och varför det händer. Därför har filmen hjälpt mig som fan, inte bara genom att jag tycker att det är en bra film. Det är mycket mer personlig än allt annat jag gjort.