Nina Svanberg tar emot mitt samtal från Expressens redaktion i Stockholm. Nu granskar hon vapnet som tros ha använts vid mordet på 12-åriga Adriana i Botkyrka 2020. Krimjournalisterna på redaktionen har tystnat för dagen men Nina Svanberg är kvar ständigt i jakt på nya uppgifter.
Du startade som 13-årig ungdomskrönikör i lokaltidningen i hemstaden. Nu är du en erfaren grävande reporter på Expressen och tar upp brott, tragedier och det extrema i våra liv. Vad är drivkraften?
– Att hitta de berörande historierna. Framför allt handlar det om att komma in i miljöer och prata med människor som vi annars inte läser om.
Du intervjuar människor i livets alla skeenden, just där de befinner sig. Kommer det aldrig för nära det egna livet?
– Det är klart att jag blir berörd av det jag får höra. Jag minns hur det var när jag intervjuade föräldrarna till de unga personerna som dog i fallskärmsolyckan i Örebro i somras. Jag pratade med en mamma som berättade om sin son som omkommit. Hon var i den mest akuta sorgen men var samtidigt villig att berätta allt fint om sin son och förstås den bottenlösa saknaden hon känner nu. Där gör vi journalister något väldigt fint tycker jag. Vi får ofta obefogad kritik av människor som tycker att vi vältrar oss i misär och tragedier. Jag ser det som att vi ibland pratar med människor som är i sorg och som vill prata om det. I förlängningen kan det hjälpa andra människor som har varit med om förluster.
Hur lyckas du få människor att dela med sig av sitt innersta, vad det än är?
– Det finns en nidbild av att vi kvällstidningsjournalister girigt ringer brottsoffer om kommentarer, men så är det inte. Vi arbetar inte så. Det gäller att känna in personen i fråga. Jag tror att nyckeln är att vara lugn själv, vara öppen och ärlig med varför man ringer och inte peppra med en massa frågor. Ibland, om det handlar om folk som förlorat någon, brukar jag beklaga sorgen för det tycker jag att man kan göra, även om man ringer som journalist.
Hur var du som barn?
– Jag är född och uppvuxen i en liten by som heter Sörbyn i Boden. Som barn var jag påhittig, självgående och frihetsälskande. Vi flyttade mycket så jag var van att komma in i nya miljöer och tyckte att det var väldigt roligt. Det var aldrig något trauma.
Hur minns du uppväxten i Norrbotten?
– Min pappa hade sportaffär så jag jobbade mycket hos honom. På fritiden åkte jag slalom, skidor och körde skoter. Mamma tycker mycket om att åka bil, så vi var ofta på utflykter med fika. På gymnasiet gick jag medieprogrammet och blev intresserad av utelivet i Luleå och smög in på Färjan. Det var en spännande tid.
Som ung spelade du i ett band, berätta allt.
– Det var jag och två andra tjejer från Norrbotten som jag gått gymnasiet med. Om kvällarna hade vi inte så mycket att göra, så vi drog igång ett band. Jag var den enda som inte kunde spela instrument. Vår första och enda spelning var på Potatiskällaren uppe på Kronan.
Hur minns du det?
– Det var väldigt kul och peppigt. Mattias Alkberg berömde oss efteråt. Han var lite av en husgud för folk i Luleå på den tiden så det var stort såklart.
Ditt liv verkar bestå av skarpa kontraster. Du är mamma, intervjuar människor om ond bråd död och på din högra överarm har du en tatuering med en lista vardagsmat. Berätta om den.
– Jag gillar fart och fläkt och äventyr och är ganska impulsiv själv. När jag jobbade på Aftonbladet var jag på en tatueringsmässa och gjorde en tatuering av en inköpslista. Tatueringen symboliserar verkligheten och vardagen, att man måste grunda sig i den.
I ditt senaste reportage granskar du gängkriget inifrån, där du träffar en gängkriminell. Var han som du tänkt dig?
– Det som var speciellt med den intervjun var att han var så pass öppen och berättade så mycket om hur han lever och hur icke-glamoröst det riktiga gängkriminella livet är. Vi ser ofta en bild av pengar, bilar och lyxiga liv men verkligheten är en helt annan. Han som är din bästa vän i dag kan skjuta dig i ryggen nästa.
Vad kan krossade framtidsdrömmar göra med människor?
– Många av killarna i gängvärlden säger att de inte ser något annat alternativ än våld. De har inga förebilder. Jag vill skriva mer om de unga kvinnorna som har växt upp i samma scenario men som inte blir kriminella. De har också haft krossade framtidsdrömmar men finns inte representerade där.
Vad är det svåraste du varit med om i livet?
– Jag förlorade min storebror när jag var 15 år. Det är så klart en händelse som präglat mig och min familj väldigt starkt. Det är en sorg som jag aldrig kommer över. Det var tufft för hela vår familj.
Vad betydde han för dig?
– Han var min storebror. En förebild och någon som jag växt upp med som rycktes bort väldigt hastigt utan förvarning. Han var 20 år och skulle precis börja sitt liv. Allt var väldigt tragiskt.
Vad är lycka för dig i dag?
– Det kan vara en euforisk känsla av att jag lyckas med en intervju på jobbet men det kan också vara hemma med barnen. När vi pysslar med något i köket och jag vet att de har det bra så kan det ge mig en stark lyckokänsla.
En ny larmrapport visar att nästan fyra av tio journalister avstår att rapportera om ämnen av rädsla för övergrepp. Du har blivit mordhotad efter en intervjuförfrågan. Är vår demokrati i fara?
– Ja, jag ser det som ett jätteallvarligt demokratiproblem att journalister hetsas på det här sättet i samband med publiceringar.
Du säger att du aldrig blev riktigt rädd, snarare förbannad och den enda oro du känt är för dina barn. Har du någon gång tänkt på att lägga av?
– Nej, det har jag inte tänkt på. Inte av de anledningarna. Jag har alltid haft en dröm om att öppna ett mysigt bageri på Gotland, så då skulle det vara av helt andra orsaker.
I början av din karriär hade du en speciell pepplåt, ”Eye of the tiger”, när du gick in på redaktionen. Har du något annat låtförslag så här på rak arm?
– Jag älskar finska tangolåtar och lyssnar mycket på Eino Grön och Olavi Virta.
Narkotikahandeln ökar lavinartat i Norrbotten. I juli sköts en 25-årig kvinna till döds i Luleå med koppling till gängkriminalitet. Riskerar vi att se ett Luleå med mer våld?
– Tittar man på narkotikahandeln på exempelvis Darknet och Flugsvamp och hur det förändrats så ser man att det flödar in narkotika och att det finns även uppe i Norrbotten. Det är klart att Luleå och Norrbotten inte är fredat. Därför är det så viktigt att bevaka gängvärlden för att den har sina förgreningar ut över Sverige. Det är inte bara ett problem som finns i Järva i Stockholm. Man ska inte vara naiv där tror jag.
Skulle du kunna tänka dig skriva något som får ett lyckligt slut?
– Det är klart att jag vill lyfta även goda krafter i samhället och visa att det kan gå åt rätt håll också. Samtidigt så görs det också och jag tror att vi behöver skriva om verkligheten. Det är det viktigaste.