"Behöver inte vara en supermänniska"

Efter flera års funderingar ansökte paret Groth-Öhman om att bli ett familjehem. De hade sina tvivel men det ändrades och de upptäckte att valet var det bästa de någonsin gjort.

9 juli 2009 06:56
I en gul tvåplansvilla i Måttsund bor paret Lisa och Kent-Ove Groth-Öhman tillsammans med sina tre hundar och en tonåring. De har alltid haft ett hem där barn till vänner och grannar kommit och gått. I tio års tid hade de funderingar på att skaffa barn, men jobb eller andra saker som att dränera huset kom i vägen. Deras bekanta undrade om de inte skulle ansöka om att bli ett familjehem för barn eller ungdomar som behöver en ny start, och för ett år sedan gjorde de slag i saken.
De gick igenom en ”oerhört omfattande” utredning från socialförvaltningen och "tog sig igenom ett nålsöga".
- Vi tvivlade på om vi skulle klara av det. Hur är man som vuxen förebild? Men vi har inte ångrat oss en dag, säger Lisa Groth-Öhman.
Hon berättar att deras tvivel snabbt visade sig vara felaktiga och att de älskar möjligheten att få följa en ung människa.
- Man behöver inte vara en supermänniska för att ta emot en tonåring. Det är väl ingen som frågar vanliga tonårsföräldrar hur de orkar med, säger hon.
Vill avdramatisera myten
De har tidigare haft barn boende hos sig, och nu har de en tonåring i ett så kallat förstärkt familjehem där de hela tiden får stöd av en handledare, får delta i träffar och får utbildning i hur man tar emot tonåringar och hur man beter sig när en redan utvecklad individ kommer in i hemmet. Det viktigaste är att det är två personer som satsar 100 procent och att de kan avlasta varandra i det vardagliga livet med dess dispyter och problem. Och att man öppnar dörren och tackar ja till handledning.
- Vanliga tonårsföräldrar får inte samma stöd som vi får.
- Det finns så mycket fördomar om familjehemsbarn. Att de varit med om så mycket dåligt, att de är kriminella, säger Lisa Groth-Öhman.
Hon förklarar att det kan handla om ungdomar med ensamstående föräldrar med dålig ekonomi, eller som det går dåligt för i skolan. Som kommit till en punkt då tillvaron helt enkelt inte fungerar.
Inte barnens fel
De har fått frågor som hur de kan ta emot en "sådan där" tonåring, och påpekar
bestämt att det inte är barnet det är fel på. Att bagaget de bär på inte spelar roll när de kommer hit. De ska hjälpa till att gå framåt.
- Det är de små tingen som spelar stor roll. Bara att få godkänt på första provet i skolan blir en stor grej, berättar Lisa Groth-Öhman.
På kommunförbundets hemsida kan man läsa mer om Familjehemsprojektet och hur det går till när man ansöker.
Källa: www.bd.komforb.se.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mathias Asplund