Den senare en ganska tung volym, även sett till uppsatsernas innehåll, den förra historiskt brokig och med traditionell charm.
Ett antal uppsatser om ekonomisk historia tar det mesta utrymmet i stadsarkivets skrift, Maurits Nyström klargör skillnaden mellan merkantilt trög ekonomi och marknadsliberal dynamisk utifrån handelsmän i Lulebygden. Staffan Hansson skriver om industriellt liv i Nederluleå och Råneå före 1920 och om Luleå på tröskeln till en ny tid. Tröskeln leder förstås in till industrins epok och tar sin start 1880. Hanssons bidrag präglas av statistik, grafer och produktionsuppgifter från framför allt järnhanteringen.
Tröttas man av den kraftfulla empirin i detta finns också färgstarka detaljer från marknadsekonomins sociala barndom. Wilhelm Oscarsson, hälsovårdstillsyningsman gjorde inspektion och larmade om läckande dyngtunnor, outhärdlig lukt och urusel tömning. Kvarteret hette Göken, året var 1903. I kvarteret Sillen fanns ”ett klosettrum” på tretton familjer. Luleås sekelskiftesstämning, om man så vill.
Mer etnologiskt skriver Anders Sandström om julfirande och bouppteckningarnas källrikedom, Stefan Warg visar på befolkningssiffror för trakten och Tomas Carlsson skriver om de filantropiska jultomtarnas sällskap i Luleå. Bland annat.
Bidragen till Piteå museums årsbok spänner över ett brett fält, galgbackar, spanska sjukan och dödsorsaker i landsförsamlingen är de mest allvarliga ämnena. Mer lättsamma bidrag handlar om pitepojkarna på Lingiaden 1949 eller Kurt Johanssons humoristiska minnen från sin uppväxt i Tranuträsk. Tonen är här mer avspänd, ibland tänker jag på de gamla karaktäriseringarna om skillnaden mellan lulehasfötter och pitestuvar under läsningen, men det är förstås fördomsfullt.
Tro inte att källhänvisningar och fotnoter frånvarar för den skull, de vetenskapliga beläggningarna är helt relevanta. Där förenas de två årsböckerna i sin gemensamma ambition i att belägga hur det egentligen förhöll sig förr i tiden.