Skoterdamer på långfärd

Initiativtagaren till långturen, Kristina Holmberg från Ersnäs, har erfarenhet av liknande färder sedan 1985. För två år sedan träffade hon Gunilla Wendsjö från Luleå. De började resonera om den nu genomförda turen.  ? Vi ville göra det här utan machoinslag. Programmet skulle inte genomföras till varje pris och som tema har vi natur och kultur, berättar Kristina Holmberg. Tvekade inte När turen planerades skulle gruppen bestå av fem kvinnor, Kristina, Gunilla, fotografen Jennie Segerberg, en journalist och en oerfaren. Journalisten fick förhinder och den oerfarna blev Elina Brodin från Däsjebro i Skåne. Hon kom in i bilden genom bekantas bekanta och tvekade aldrig att haka på. Med ett sexdagarsprogram inplanerat kom gruppen till Jokkmokk. I Kitteludden togs de emot av Katarina Rassa och Helena Länta.  ? En helt fantastisk upplevelse. Vi trakterades med inblickar i den samiska kulturen, åkte i rensläde till tältkåtan och en storartad matupplevelse. På en gång hamnade vi i resans tema, berättar kvinnorna. Dag två bilade gruppen till Årrenjarka för avfärd med packade skotrar mot Västerfjäll och Örnvik vid Tjeggelvas. Populär guide där blev Inge Rankvist som också stod för login.  ? Tredje dagen styrde vi mot sjön Ballek tillsammans med Tjolle, som Inge populärt kallas. Vi pimpelfiskade och fick en röding i wobblerstorlek. Det blev övernattning i Inges stuga vid sjön. Renskötaren Hilding Ruong kom på besök efter att ha sett till damerna, som han kal-lade sina renar. Kvällen och natten blev kall, det eldades och berättades historier. Det är med stor uppskattning kvinnorna återger mötet med lokalbefolkningen. Under natten var det så pass kallt att de fick gå eldvakt. När fjärde dagen ljusnar är första målet Miekak och sedan vidare till Mavas lappläger. Men tre kilometer från Mavas havererar variatorn i Jennie Segerbergs skoter. Dagsplanen förändras radikalt, i stället för Mavas blir det bogsering av vraket i 27 kilometer till Norgevägen.  ? Det var verkligen slit och släp, med knapp styrfart tog vi oss fram. Tack och lov mötte vi en renskötare, som påpekade att bogseringen skulle underlättas om vi lade av variatorremmen, berättar Kristina Holmberg. Färden var över för Jennie Segerberg och turen fortsatte på tre. Den tänkta rutten till Sulitelmaglaciären och Tarradalen skrinlades. I stället åkte gruppen till Tjärnberg och därifrån tillbaka till Årrenjarka dagen därpå. Kamratlig stämning Under turen har de sett lospår, ripor och möjligen spår efter fjällräv. Stämningen blev snabbt kamratlig och de har klarat sig bra på det de haft med sig. Erfarenheterna de fått blir till grund för en fortsättning och kanske, säger de, blir den kommersiell. Återkommen till civilisationen verkar skånskan Elina, den äldsta deltagaren och till vardags tennistränare och lantbrukarhustru, väldigt nöjd med sin skoterdebut.  ? Jag har inte haft egen skoter, utan har åkt med Gunilla. Vi har turats om vid styret, jag hade nog fått problem att orka annars. Det har varit fina spår, men i skogsterräng är det jobbigt att parera och burka. Jag har inte frusit en enda gång och mitt största intryck är de mäktiga fjällen. Man blir mycket, mycket liten där ute, säger Elina Brodin.